Kalas, kalas och krallighet

Vi har haft kalasvecka, för Ben har fyllt åtta år. Hurra! Ben sa i söndags, när han skulle somna, att helgen var den bästa i hans liv – ever. Det är såklart allt som betyder något. Men jag har tyvärr blivit utbränd på kuppen, för i år fixade jag nästan allt inför de, enligt traditionen, två till antalet kalas och jag vet inte varför det blev så. Vi hade ju ett möte där vi gick igenom allt som behövde göras, från att hyra partytält till innehållet i kalaspåsarna och priset i skattjakten och allt där emellan. Och jag vill minnas att vi skulle dela på uppgifterna. Men så … blev det inte så och där har jag del i skulden. Jag bara gör. Har jag kontrollbehov? Kan jag inte släppa saker och tänka att det ordnar sig? Jag vet inte. Men i går började jag gråta av eftersläpande stress och skickade hem alla barn som just då var och lekte hos oss och så bad jag familjen sitta ner med mig och så berättade jag att jag är jättetrött och på gränsen till att bryta ihop och kanske inte orka någonting, så nu måste alla hjälpa mamma som är så skör.

Men nog om det mörka! Se vad ljust det är emellanåt också. Det här är ju inte bilden av utbrändhet och sömnbrist, visst?

För att inte tala om det här mötet. Första kramen på över ett år. Min mamma, och resten av våra föräldrar, hade alla fått första sprutan och eftersom det gått tre veckor sedan de fått den så kunde de med Folkhälsomyndighetens goda minne få krama barnbarnen. Åh, vad fint det var.

De fick också träffa Affe för första gången! Barnbarn nummer sex.

Vi hyrde som sagt partytält. Man ska ju ändå vara försiktig, så utomhuskalas kändes bäst. Vi använde Hyggloappen för att hyra och det funkade helt okej, trots lite svårigheter i kommunikation. Insåg också, när jag i efterhand kollade priser, att vi typ lika gärna kunde ha köpt ett tält. Då hade vi också sluppit utmaningen ”tältet måste vara helt torrt när ni lämnar tillbaka det på utsatt tid”. Man hyr ju liksom ofta tält av anledningen ”skydd mot regn”. Hur får man det torrt om det fortsätter att regna och regna och regna? Med handdukar och mycket tid, visade det sig.

Min pappa tog Affe och försvann ut på tur. Det var underbart att se (fick dock påminna mycket om att han 1. inte kan hålla upp huvudet själv än och 2. inte kan stå än, ens med stöd) och jag slogs av känslan hur otroligt befriande och skönt det är att ha extra vuxna runt sig som gärna håller bebis. Hade glömt!

På släktkalaset hade vi grillbuffé och Ben fick sin specialbeställning ”köttbullegrillspett och grillade potatisar med skal”.

Till lördagen pyntade vi om tältet för barnkalas.

Ben bakade den vackraste tårtan i världen.

Och klädde ut sig till mus. Men jag sminkade honom mer som en kanin? Det är svårt med ansiktsmålning. Respekt till alla yrkesmässiga.

Meanwhile i Affeland så har det byggts muskler. Satan vad han är gosig nu med sina böljande valkar. Fascinerande att barn från samma genmix kan bli så olika i storleken. Ben på lägsta kurvan, Bo nästan i mitten och Affe spräcker taket.

Nu har jag nyttjat mina 50 minuter av fritid som infann sig från att jag till slut lyckades natta Alf (ska vi prata om mardrömsnattningarna vi genomlever nu, nej va?) till dess att jag nu måste lägga mig för att orka natten och morgondagen.