Huset sväller, Affe växer, firman krymper

Jag har inte kunnat blogga (gud vad många gånger jag inlett så under dessa 12 år av blogg, inser jag), för det har hänt så mycket och det har involverat fler än jag (Nils, ursprungsfamiljen, Kajsa) och om jag inte kan/får skriva exakt vad som pågår i huvudet så låser det sig. Jenny, Den där om Jenny, skrev en gång att hon inte gillar när personer avslöjar något slags trauma långt i efterhand och så har alla inlägg medan det jobbiga pågått varit helt ladidaa och jag håller med Jenny. Så då blev det tyst här i stället.

Men men, jag saknar bloggen och jag saknar arkivet över livet, så here goes.

En snabb uppdatering om vad som hänt:

Vårt hus ser ut så här nu. Tror jag gjorde en festlig paintritning en gång över hur vi skulle bygga ut. Nu är utsidan (nästan) klar. Allt det gröna är nytt. Det blir ett nytt rum i anslutning till köket (där vi hade altan förut), ett rum ovanför det rummet och så ett rum i markplan, liksom utskjutande från garaget. Och en ny hall med utgång till trädgården.

Man får inte klaga när man renoverar, här är jag helt enig med Hanna Hellquist, för den som kan göra en sådan här grej är sjukt privilegierad. Med det sagt har vi haft byggare i huset från klockan 7 varje vardag (och någon helg här och där) sedan augusti. Kombinationen tigersågar i väggarna och leva med bebis som ska sova och så vidare har varit … utmanande. Obs, bara fakta, inte klag.

I alla fall, att leva med bebis leder mig in på Alf. Han är snart tio månader och har sex tänder och är väldigt stor. Alltså rent jämförelsevis med Ben och Bo. Han väger mer än vad Ben gjorde som treåring. Vad olika det kan bli.

Jag är med Alf hela tiden nu, för vi är i en fas av renoveringen där vi ska göra mycket själva. Innerväggar, tak, golv, målning och lite annat. Och när jag säger vi menar jag Nils, för han har gjort renovering förut. Nu renoverar han sedan fyra veckor tillbaka all ledig tid utanför jobbet. Inte sällan till tre på morgnarna. Att vi måste få saker gjort för att byggarna ska kunna avsluta är bra, för då blir det gjort. Men det är slitigt, både för Nils (pga ovan) och för mig som tar allt annat. Alla nattningar, kvällsjourer, nätter (fortfarande mycket uppvak), städ, tvätt, mat, handling, planering osv. Jag längtar efter att ha en kväll. Och att få måla naglarna.

Men kolla vilka gulliga händer Alf har.

Att jag är med Alf hela tiden leder mig till att berätta om jobbsituationen. Jag och Kajsa drabbades ganska hårt av coronan och fick ett jätteuppdrag helt inställt och flera andra uppskjutna på oklar framtid. Men vi överlevde. Sedan (inte som i ”efter pandemin”, för den är såklart inte över) gick det trögt, men det gick. Vi tog ut väldigt lite lön och kämpade på. Men så gick det inte längre. Vi fick in för lite uppdrag och/eller pengar. Så vi började söka jobb. Kajsa fick jobb direkt och jag gick in i fullständig föräldraledighet och söker nu jobb.

Vi kommer att driva firman vidare och har ett projekt som är av sorten ”väldigt viktigt för en utsatt grupp” (så som vi brukar jobba) och som vi kommer att driva under 2022. Men det blir vid sidan av våra anställningar (min fortfarande oklar).

Och lilla jag, då. Nämen det är full blown identitetskris. Vad är ett jobb? Vad är att vara anställd? Ett kontrakt? Vad är mitt liv värt?

Det var så länge sedan jag sökte jobb. Och när jag har bytt jobb tidigare i livet så har det liksom ”bara hänt”. Någon har frågat och jag har sagt ja. Nu är det som att … jag tänker att livet är ändligt på ett sätt som jag inte gjorde sist jag bytte jobb (förutom när jag och Kajsa startade firman). Det känns mycket viktigare nu. Jag kan inte se att jag tillbringar nio timmar om dagen med något som inte knuffar saker i rätt riktning. Gud vad pretentiöst. Jag är så full av pretentioner. Är det för att jag fyllt 40 eller för att jag drivit eget och ganska länge fick det att funka och med hjälp av Kajsa förstod att jag faktiskt har ett värde? Eller för att jag måste kunna förklara för mina barn varför jag gör det jag gör? Säkert en kombination.

Hur som. Det kan mycket möjligt bli så att jag börjar recensera jobbannonser här snart, för herregud. Har ni sett hur de ser ut these days? ”Vi söker en hungrig ninja som brinner för growth” NEJ!!! GAAAAAH!!!

Så, nu ska jag lugna mig. Ta en sobril och logga in på LinkedIn.

6 reaktioner till “Huset sväller, Affe växer, firman krymper

  1. Tack för att vi får hänga med dig igen! Vad gullig Alf är, vad fint huset blir och jag hoppas på välgång i letandet också.

    ( fan vad perky det blev, men är genuint glad över att få lite Maria)

    Gillad av 1 person

    1. Hej Isabella!!! Så himla kul att höra från dig. Hoppas att allt är bra med dig och bebis (eller säger ni fortfarande det, han kanske är mer ett barn nu?) och allt annat.

      Gilla

      1. Kallar honom fortfarande bebis från och till även om det är svårare nu när han spankulerar runt och går på förskola.

        Allt går upp och ned. Känns som att trötthet är min främsta känsla just nu, men det går väl över om 5 år 🤷‍♀️

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: