Brad Pitt's armpit

Nej nu! Är det vår. 18 grader och sol i Göteborg och jag har hängt tvätt utomhus. Nåde den som kommer med mer snö på mig nu. Är så redo för att inte tvinga ner Affe i overallen när vi ska ut och rulla vagn för att hämta Ben i skolan. Ge mig mer av detta väder! Allt blir enklare!

För annars är det rätt mycket kämp just nu tbh. I ”morse” ville Alf gå upp klockan 4:30 och det gick ej att få honom på andra tankar. Denna arla uppstigning föranleddes av en natt med matning vid 22:30 (då jag la mig), 1:30 samt vid 3-rycket + en del övriga napptappsvakningar. Ändå känner jag på något sätt att jag inte ska klaga. Han har ju ändå som fattat vad som är natt och vad som är dag. Jag vet att det kan vara så mycket värre. Men jag är också di 40 den här gången och gud vad påverkad jag blir av sömnbristen. Plus att dagarna är rätt mycket som den osminkade sanningen gör gällande i bilden ovan. Den lilla kroppen är så spänd, så spänd. Och jag har så lite tålamod kvar för alla andra barn. Men jag hoppas och tror att de inte drabbas så hårt. De är stora nog att fatta att jag är trött och att detta är undantagstillstånd. Hoppas jag.

Men det är goa stunder också. Han smajlar rätt mycket, Alf …

… och så kan jag emellanåt få göra saker för mig själv, trots att han är vaken. Som att äta frukost och svara på mejl på golvet.

Eller gå på toa.

Kul, också, är att han är i fasen då han har a million different looks. Här tycker jag till exempel att han är väldigt lik Claes Malmberg.

En sak som inte förändrar utseende är vårt hem, hur mycket jag än försöker plocka och göra det fint, när Alf tillåter. Här var det nyss rena ytor, men sedan bestämde sig Ben för att städa och rensa ur sitt skåp. Det är ju bra och så, men vi måste jobba på det här med att komma till avslut.

Det känns inte som att jag gör så mycket annat just nu än att plocka och städa efter övriga familjemedlemmar, natta och mata barn och rengöra nappflaskor. Kommer liksom inte ikapp och vet väl egentligen att det är omöjligt och att jag måste jobba med acceptansen. Men jag mår inte bra när det är kaos runt mig eller när det inte finns rena kläder eller någorlunda planering kring maten, så det är svårt. Vår parterapeut tyckte att jag pratade för snabbt när vi var där sist och undrade om jag var stressad.

”Jag är alltid stressad.”

”Men det är ju inte bra.”

”Nej.”

Och så undrade hon när jag får slappna av och jag får ju faktiskt det de tre kvällar i veckan då jag vet att Nils ska ta natten och således också kvällen, med Alf, och jag kan bada badkar. Det sa jag till henne. Hon tyckte att jag skulle slappna av fler gånger. Och i lördags kom jag på ett tillfälle till. När Ben har simskola och jag väntar i cafeterian. Det är en lugn stund. Det ska jag säga till henne nästa gång.

Annat som hänt är att jag och Nils äntligen fått se vad Ben och Bo och deras kompisar pysslar med i skogen. De har byggt ett läger, i vilket de leker Warriors. Ibland får de med sig pannkaksmatsäck och så är de ute hela dagen. Det är underbart.

De har gjort så fint med krokar och allt. Hur sommaren än kommer att bli, pandemimässigt, så känns det som att de är covered med det här bygget och skogen runt omkring, det är fint.

Det är upp och ner här. Jag var så glad över att min mamma (70 plus, region VGR) äntligen skulle få första sprutan och så fick jag veta att då det är Astras vaccin måste hon vänta i 12 veckor på nästa. T R E M Å N A D E R av ytterligare tid innan hon får träffa Affe-Kaffe för första gången någonsin samt krama Ben och Bo för första gången på över ett år. Plus att mamma och pappa har flyttat från Värmland under pandemin och innan vi ser deras hus i Åmål känns det som att det inte är på riktigt. Limboliv.

I alla fall, bättre en spruta i kroppen än ingen alls. Och så fick hon veta i går, när det skulle ske, att det var en felbokning. Så nu blev det ingen alls 😦

Man får väl tänka positivt och hoppas att den spruta hon väl erbjuds är av ett annat varumärke då. Ett där man kan få spruta 2 lite snabbare.

Annat som hänt är att Affe gått in i fas 2. Skickade den här bilden till Nils i dag. (Jag är hemma, han är på jobbet.) 13 dagar känns just nu som en svår utmaning. I natt vaknade han varje timme för mat eller tröst och skulle sedan upp klockan 5. Det gjorde liksom ont i ögonen på mig av trötthet.

Och även om han nu ler medvetet och alldeles underbart …

… så är det väldigt mycket av den här varan för tillfället. Men allt är en fas, vet vi ju, och efter den här fasen kommer han att ha lärt sig massa nya skills.

Just nu tränar vi mycket på ”det här är din fot”, till exempel.

Och den här nya förmågan, att kunna sitta framåtvänd i sele, har underlättat livet enormt.

Det är ju verkligen inte konstigt att det är obekvämt att leva när man växer så att det nästan syns. Helt plötsligt sitter alla kläder i storlek 56 otroligt trångt. Vissa går inte ens att få på. Så nu måste hela garderoben ersättas, vilket skapar tillfälle för roliga traderaköp. Vi har inte kvar någonting från Ben och Bo i storlek 62-68 och även om vi fått en del så räcker det inte. I morse spydde han först ner en outfit och sedan kissade han ner nästa och klockan hade inte ens slagit sex.

Exakt just nu sover Alf i barnvagnsinsatsen efter vår hämta-Ben-och-Bens-kompis-på-skolan-promenaden och jag har passat på att dunka i mig kaffe och skorpor med Nutella på och känner hur blodsockret skenar med nyvunnen pigghet på köpet. Man får göra vad som krävs.

Oförmåga till mentalisering, kognitiv dissonans och gaslighting är populära begrepp som farit genom huvudet mitt det senaste. Men egentligen handlar det nog om att det är ”lite mycket” just nu. Ett nytt spädbarn i familjen tvingar oss till kommunikation, då en vuxen alltid är låst av barnet som måste vara på någons barm. ”Vem tar Bo till friidrotten, Ben till simskolan och förresten måste vi tvätta, vem gör det?” ”Vad är din detaljplan för de nästa timmarna, för jag skulle behöva duscha, bajsa och handla så att någon av oss kan laga mat och förresten, vem lagar mat?”

Alf tvingar oss att kommunicera, helt enkelt. För om vi inte bestämde vem som skulle ta vilken natt och vilken syssla så skulle den med lägst tröskel för whatever automatiskt göra det och det blir ju inte rättvist.

I alla fall. Vi är dåliga på det där med pratet, här hemma. Och jag känner mig lite för ofta galen. Men vi går i parterapi, så det här ska väl också ordna sig.

En sak som är viktig för mig är att emellanåt få fria dagar helt utan ansvar. En sådan hade jag i dag.

(Efter att ha sovit en upphackad natt med Affe och gått upp strax efter 05 såklart. Men vad gör det när det numera går att locka fram äkta leenden?)

Den superfria dagen handlade om att åka amfibiebuss med min kompisar. Det är alltså en guidad tur genom Göteborg i en buss som kör ner i vattnet. En Hajbuss! Som jag längtat efter denna dag.

Bussen skulle avgå från Stora teatern kl 15 och vi bestämde oss för att ses utanför kl 14. Vi har en outtalad tradition, jag, Kajsa och Elin, där jag alltid kommer före utsatt tid, Kajsa prick och Elin lite sent. Så även i dag och jag var GLAD och först på plats. Usch, här får ni hela min munhåla, jaja.

Före avgång slog vi oss ned bakom teatern och delade en flaska petnat jag köpte när jag var gravid och det var synd om mig. Den här parken har man suttit i en del, om man säger. Kajsa upplyste mig om att det är den faktiska ”Bängen trålar”-parken från Nationalteaterns låt. Sist jag satt in denna park var det ej på en bänk, det dracks ej ett knasigt dyrt naturvinsbubbel och det var helt normalt att någon hade med sig en ukulele. Tiden går.

Ja, och så hoppade vi ombord på amfibiebussen. (Jag och Kajsa är coronafamilj, så detta är inga konstigheter.)

Det var en otrolig, om än manstillvänd, tur. Rekommenderar den till alla. Kul, ju, att få en guidad tur till sin egen stad!

Jag (och min snus) satt såklart på värsta splashplatsen (längst bak mot det öppna fönstret), så jag blev megablöt. Fick handduk.

Efter turen gick vi till The Barn och käkade och sedan tog vi två uteserveringsbärs. Känns ovant att avsluta kvällen klockan 20, men det är ju så det är. Jag är ett fan av att komma hem tidigt nog för att hinna kolla på något och greja med någon grej, så egentligen passar det mig.

Vi har haft påsk! Tiden springer! Affe är hela nio veckor! Jag missbrukar utropstecken!

Nämen gud vad tiden upplevs mer kvickfotad den här bebisperioden än övriga två. Kanske för att det alltid alltid alltid finns något som måste göras. Plus att jag ju jobbar två dagar i veckan och då blir veckorna mer dynamiska än när föräldraledigheten är konstant.

Jag gillar att tiden springer (just nu i alla fall). För snart är den fjärde trimestern förbi och då kan vi börja skörda frukter som stabilare nacke, möjlighet till bättre nätter, leenden och kontakt och annat gott. Men det är mysigt nu också. Alf vill helst ligga på en annan kropp hela tiden och det är ju väldigt gosigt.

Saker som hänt: första april. Jag prankade barnen med en banan i Bens stövel och genom att göra Bossas mjölk blå. Hehe, de satt fint, de luren.

Ett lur som föll platt var mitt första april-skämt riktat mot Nils. Jag fick liksom ingen reaktion alls på det här äckliga/roliga. (Toaborsten är alltså fresh from the box, men det visste ju inte han.) Joke’s on me! Alltså verkligen: joke’s on me…

Första april är stora latte-dagen och då ska jag och Anton inviga stadens uteserveringar med varsin kaffe latte i nävarna. Saker som förändrats sedan vi började med den här traditionen för sisådär 15 år sedan är att vi nu dricker rosé och att vi inte bor i samma stad längre. Men Anton fick den här bilden skickad till sig där han håller till, uppe i Luleå.

Vi har också begått bilåkande – alla fem + Affes barnvagn! Det är väl inget revolutionerande med det, kan tyckas, men nu köpte vi vår bil på premissen ”vad gullig” och det får absolut inte plats varken tre barnstolar eller en barnvagn i den. Men genom att Bo blivit lång nog att skippa bilkudde och genom att lägga barnvagsninsatsen över knäna på de som åker i baksätet funkar det. Mini Cooper countryman – en perfekt familjebil!

En fick i alla fall åka kungligt i framsätet. Sov som en mallig prins hela vägen till Tjolöholms slott där storbarnen fick gå på äggjakt.

Detta har också hänt! Utomhusöl på Tullen Kville. Ben och Bo var hos kompisar, så då tog jag och Nils en promenad helt själva. Eller ja, med Kaffe då. Det kändes som semester och jag tror att vi sa fler ord till varandra än vi gjort på de nio veckor totalt som vi varit trebarnsföräldrar.

Det finaste man kan ge den andra föräldern under bebistiden är ett tomt hus och sömn. Så när Nils tagit en kämpig natt bjuder jag honom gärna på det genom att ta ut alla på promenad. Älskar att barnen har massa kompisar i området och att folk är ute och härjar nu när vädret är gott. Bara att smita in hos någon och dyka ner i studsmattan och komma hem när det vankas lunch.

I dag hade jag och Ben flera timmar för oss själva. Vi åkte till Nids 4 Kids och handlade blöjhinkspåsar, köpte nya vårskor till Ben och besökte Blomsterlandet, eftersom Ben ville ha en odlingsdag.

Samt somnade på Coop.

Hemma tog vi tag i den där odlingen. Barnen, med stöttning av en kompis, tog bort gammalt bös från pallkragarna och fyllde på med ny jord och gödsel. Sedan planterade vi hallonbuskar i en och morötter + sockerärter i en annan. Och lavendel i en kruka.

Vi ska ha spetskål och majs också, men de måste förodlas.

Annat nytt: Affe har fått sin första hårtvätt. Det var väldigt o-kul för alla inblandade att genomföra, men det var skönt att få bort stekosdoften från barret.

Jag har också återupptagit mina löpturer. Tre gånger har det blivit hittills och varje gång har det varit fehuruktansvärt jobbigt. Men det är ju skönt efteråt.

Jag har också tittat på otroligt många avsnitt av My lottery dream home på Discovery plus. Det går ut på att killen i bild hjälper amerikaner som vunnit på lotto att hitta sitt nästa hem. Avsnitten är korta, drygt 20 minuter, och slutar alltid med ett köp. Så fängslande! Ett par vann 180 miljoner dollar (alltså drygt en och en halv MILJARD). De köpte ett helt berg.

Det här är Alf när han ska sova i vagnen för att jag ska hoppa upp i en gynstol och få en spiral. ”Han somnar när som helst va?” Nämen, det gick bra. Alltså med Alf, han var cool under mitt återbesök på MVC i dag. Vad som däremot inte gick bra var det med spiralen. Åh, vad gullig hon var, min barnmorska. Försökte avleda mig genom att fråga vad jag skulle göra senare på dagen och sådant. Men det gick bara inte. Jag var på vippen att både gråta och svimma. Gråtsvimma. Jag vet inte om det är pga missfallet och alla utgrävningar som skedde i samband med det, och allt som forsade ur mig när det grävdes, men jag tycker att det är så extremt obehagligt. Särskilt det där öppningsinstrumentet. Den lille domkraften. Fy fan vad jag hatar det. Hon försökte tre gånger, men det gick inte att montera den lille kopparspiralen. Tydligen är min livmodertapp väldigt blyg och tillbakadragen så hon kunde knappt hitta den. Hon skulle behöva använda ett längre instrument och det tyckte hon att vi kunde göra en annan gång. Jag höll med.

Nu funderar jag på alternativa metoder. Har någon provat p-stav? Jag vill helst inte föra in hormoner i kroppen då jag är sjuk i hela huvudet. Obs, vet att man inte ska säga så, det var ett skoj. Men jag är så trött på att prata om min ångest, så jag testar andra namn.

I alla fall. Min barnmorska sa att p-staven har så lite hormoner, typ som ett p-piller i månaden, så det kanske skulle funka? Dessutom kan man tydligen slippa mensen då och det vore ju skönT.

Eller så kör jag vidare på metoden celibat och lutar mig mot att jag är över 40 och att det är en självlösande ekvation.

Annars då? Jag har försökt skriva blogg flera kvällar på raken, men vi har bestämt att den som ska ha Affe på natten också har kvällsjouren och det har varit en del spring, om en säger. Vi har börjat försöka införa rutiner och lägger honom för natten vid sju (eller så nära sju som möjligt när tröttheten infinner sig) och det fungerar ganska bra. Förutom de senaste nätterna (som varit mina) som varit väldigt röriga och skrikiga. Jag tackar och bockar återigen för att jag inte ammar och att vi delar på veckorna, för nu kan jag ändå tänka att ”i morgon får jag sova” och inte, som när jag ammade, ”om ett halvår får jag sova”. Det är bra, för bara några få nätter med upphackad tretimmarssömn har fått min hjärna att kännas sådär varm och stickig som den kändes när jag eventuellt var lite utbränd 2018.

Förutom de senaste nätterna lever vi ett gott life som fembarnsfamilj. Höll jag på att säga. Tre barn är det. Fem människor. Alf är två månader i dag och har eventuellt nästan gått igenom sin första utvecklingsfas. Jag tycker mig kunna skönja ett leende ibland och det är som att vi får mer och mer kontakt med honom. Vet att det ”ska” ske tidigare än så här, men han föddes ju tre veckor arla, så vi får ha tålamod.

Gud, jag har varit uppe hos Alf fyra gånger under författandet av detta. Nu bör jag nog gå och lägga mig bredvid honom, så att det blir närmre till nappitryckandet. (Ska bara göra kvälls-mise en placen först med flaskor, pulver, vattenkokare, blöjor osv.) Mmm, i morgon är det Nils som gör det och då får jag sova. Älskar att få sova.

Förresten läste min barnmorska högt ur min förlossningsjournal och tydligen förlorade jag 1,3 liter blod under förlossningen. Mycket ju!

Vad primalt det är med bebis. Alltså att leva med bebis. Eftersom det är jättejobbigt att rå om ett spädbarn så antar jag att det finns en biologisk finess som kickar in och gör att man känner att man måste göra absolut allt för att barnet ska må så bra som möjligt. Annars skulle man ju inte orka.

Och vad det sätter sig i kroppen, allt man gör. Jag översköljs av sensoriska (om man kan säga så) minnen hela tiden, allt är så väldigt drabbande. Affes tunga blöjrumpa på morgonen kastar mig tillbaka till 2013, när Ben var ny. Lukten av gammal mjölk som ystat till sig i halsvecket på Alf gör att det känns som 2010 igen, när jag och Nils sniffade oss genom hela lägenheten på Tredje Långgatan utan att fatta att den ostiga doften kom från nyfödda Bo och att man måste tvätta även under bebisens haka.

Det här minns jag också väldigt väl. Känslan, som jag upplever precis nu, av att vackla mellan att vilja sätta fart på dagen genom att dricka massor av kaffe – som man är i enormt behov av efter en natt med förtvivlat få minuters sammanhängande sömn – och att passa på att ta sig en lur när bebisen nu börjar gäspa och visa tecken på att han är redo att ta igen den förlorade nattsömnen.

Kaffet vann. Och jag säger till mig själv, som så många gånger förr, att i kväll ska jag minsann lägga mig tidigt oj så tidigt.

Eftersom jag inte har covid kunde jag ta Affe på natten och han måste ha märkt att jag saknat honom, för han bjussade på kvalitetstid mellan klockan 1-4. Tyvärr gick inte jag och la mig förrän 1, så min sömn började efter fyra. Och så var det ny dag 6:30. Den inleddes fint, med storebrorsmys.

Sedan hände något fantastiskt på morgonen. Affe log medvetet för första gången! Här har han precis lett, det syns väl nästan att ett leende precis varit där, i lillnyllet? Jag tillbringade resten av dagen med att försöka få ett leende till, men utan lycka. På morgonen, dock: flera stycken. Men bara när pappa Nils visade sig för honom. Där fick jag för att jag isolerade mig i fyra dagar när Affe säkert genomgick en viktig utvecklingsfas.

Sedan upptäckte jag att mjölken var slut och eftersom jag enkom hade en dryg timmes sömn i kroppen och var i ett ”I need coffee to get to coffee”-läge och inte klarar att dricka svart blev jag så himla ledsen. Tills jag kom ihåg att jag garderat mig mot sådana här situationer.

Affe ville snart somna om, så då fick jag laga frukost i lugn och ro.

Gjorde en fransk omelett som blev jätteful, men inget som inte går att rädda med lite parmesan och vårlök, right?

När Affe-Latte vaknat och svept en flaska gick vi ut.

Vi hämtade ett paket med Traderade kläder. Alf har nästan vuxit ur storlek 56 och vi har väldigt få kläder i nästkommande storlekar.

Kolla vilka fina grejer. Alla plagg kostade tillsammans typ 180 spänn ink frakt.

Sedan gjorde vi det vanliga. Äta, hänga soffa, kolla Masterchef Australia…

… innan vi gick och hämtade Ben. Här är Bens efter-skolan-mellanmål.

Affe sov vidare i vagninsatsen när vi kom hem och jag hann både äta yoghurt, läsa Bens senaste bok ”Den försvunna råttan”, hänga en tvätt, tömma och fylla diskmaskinen och städa köket.

Sedan var det klädbyte och gymnastik.

Storebror hjälpte till med magläget.

Undrar vad han tänker om att bli placerad på olika ställen i huset, med olika djur som tittar på honom.

Ben har läsläxa varje vecka och här lyssnar jag och Alf till en Lasse-Maja-bok.

Sedan tog vi tag i Bens rum som hade … visst behov av städ. Hann inte så långt, dock, för Alf protesterade.

Bo kom hem och stack lika snabbt igen. Hon skulle cykla med en kompis till Slöjddetaljer som ligger flera kilometer och många läskiga vägöverfarter härifrån. Det var lite läskigt att släppa iväg henne, men you gotta let them fly, visst? Jag tog inga bilder timmarna som följde, för allt blev så intensivt. Ben ville att jag skulle vara med honom, Alf var jätteledsen och middag skulle lagas. Jag fick ihop det, genom att sätta Affe i selen och hänga en filt framför så att han inte fick olja på sig när jag stekte saker och genom att ge Ben lite extra skärmtid. Men jag är nog inte helt kry än, för när middagen var på bordet var jag tvungen att lägga mig på golvet för att inte svimma.

Mitt i maten kom vi på att klockan var nu-börjar-snart-friidrotten, så Nils och Bo fick eld i baken. När de åkt fick jag för mig att jag ville bjuda Nils på en härlig hemkomst med en städad nedervåning och två nattade barn. Så jag löste det, trots att det kändes som att jag skulle svimma igen.

När Nils och Bo kom hem utspelade sig en klassisk scen som går ut på att jag har förväntningar på att Nils ska ge mig bekräftelse för det fina jag gjort för honom och så blir jag besviken när jag upplever att bekräftelsen uteblir. Det här är något vi pratat om i Familjerådgivningen och som vi jobbar på. Så här: när Nils inte ger mig bekräftelse tror jag (eller har trott, i 18 år) att det är för att han inte bryr sig eller inte ser vad jag har gjort. Men det som egentligen händer är att Nils visst ser, men han tänker i sitt huvud att ”det är självklart att jag blir glad för xx eller xx, så det behöver jag ju inte säga till Maria”. Ungefär.

Någon som känner igen sig?

I alla fall. Jag är så glad att vi pratat om det här, med en tredje part, för annars hade det bara pågått och jag hade blivit ledsnare och ledsnare och bittrare och bittrare. I stället ska vi nu försöka göra något åt saken. Nils ska försöka bli bättre på att uttrycka att han ser vad jag gör och jag ska jobba på att inte förutsätta vad som pågår i Nils huvud.

Nu är Bossa färdig med efter-friidrotten-duschen och badkaret är mitt, hurra.

Aldrig har jag varit så glad över att ligga inne med en helt vanlig influensa. Eller vad det nu är. Mår bättre nu i alla fall. Inte minst för att jag fått krama på min BEBIS för första gången på nästan fyra hela dagar. Fy fan vilken tortyr det varit att inte få känna tyngden av Affe-Latte-klumpen i min famn, inte få trösta, mata, bära. Var på riktigt orolig över att han skulle glömma mig. Låter knäppt, absolut! Men fyra dagar är ju cirka en tiondel av hans liv.

Hur som helst, nu är ordningen återställd. Minus att Alf är förkyld och det är hemskt och som ni förstår kommer jag inte att sova i natt utan sitta bredvid honom och minutiöst övervaka den rossliga andningen.

I går mådde jag helt okej (förutom så som man mår när man lever med bebis och blir väckt hela nätterna, dvs allmänt trött och susig) vid lunchtid. Klipp till någon timme senare och häpp! Var jag inte lite öm i lederna? Sedan bara PANG så kändes det som att jag brann. 39 graders feber, ont i kroppen, riv i halsen och frossa.

Förklarade för familjen att de nu inte kommer att få se mamma på några dagar och satte mig i karantän i sovrummet och här sitter (ligger) jag än. Febern har försvunnit (märkligt snabbt), men jag mår fortsatt riktigt jävla dåligt. Detta är covid, va? Nej, svara inte, det får ett test visa såklart, men om det är det så var det väl bound to happen. Som småbarnsförälder har ju livet i stort påverkats mycket mindre än för de som har äldre barn eller är riskgrupp. Barnen går på en skola med 700 elever och alla aktiviteter pågår som vanligt. Inte konstigt om man ”får något”. Och tur att jag (om jag nu fått det) får det nu och inte när jag var höggravid.

Men fy fan vad pissigt det är att isolera sig i hemmet när man har en sexveckors bebis. Alf har drabbats av svår kvällsoro (tror vi) och att inte kunna gå ner och hålla honom när han skriker lungorna ut sig är hemskT. Och jag lider med Nils som får ta allt själv utan chans till paus.

Jaja, nu blev jag helt genomsvettig av att skriva det här, så jag ska väl återgå till att lyssna på podcasts i ett mörkt rum och inte tänka på att jag verkligen behöver jobba torsdag-fredag för att hålla liv i firman. I morgon klockan 9 får jag hämta ut ett självtest på min vårdcentral (finns inga tider att boka, så det är något slags dropinkösystem) och sedan får jag svar inom några dagar. Hoppas att jag klarar att ta mig dig och hoppas att det inte är covid och att Nils står näst i tur att bli sänkt, för då vet jag inte riktigt vad vi ska göra med alla barn.

Oh my, det som i appen ser ut som en bra natt var i själva verket den värsta hittills. Efter strax före ett-matningen var han vaken och mycket missnöjd i nästan två timmar och efter kvart i fem-flaskan var det samma sak fast i en timme. Sedan var det godmorgon klockan halv sju så … det blev inte många minuters sömn för mig nej. Tror (vill tro?) att han eventuellt är i sitt första utvecklingssprång. Gud vad jag längtar efter det där leendet eller den lite mer vakna blicken. Det enda som ”hänt” än så länge är att han en gång grät med tårar och det var ju inte så vidare skoj.

Jaja! Morgonen är Alfs bästa stund, humörmässigt, så då kan man passa på att träna magläge och gosa loss.

Kläder på!

Väl i köket insåg jag att Nils hade köpt bagels, så då var det mesta bra igen. Och på tal om tidigare inlägg och hur mycket jag har. Kolla min brödrost. Den är liksom från Hay. Jag har så himla mycket.

När jag insåg att Affe kan använda babyskyddet som babysitter nu när han är för liten och instabil för den sistnämnda bannade jag mig för att jag inte kom på det tidigare. Så lätt livet blir när jag kan ställa ifrån honom för ett ögonblick!

Ibland händer till och med detta när han sitter i den sits.

Då kan jag passa på att dricka kaffe och planera kvällens middag.

Efter frukost åt vi igen. Och tryckte på.

Vilket resulterade i en blöjrelaterad incident som gjorde det omöjligt att gå vidare utan ett bad. Hjälp alltså, att den lilla kan ge ifrån sig något så …

Nya kläder och en stunds eftertanke. Närå, han var väldigt knorrig i dag (utvecklingssprång och inte mjölkallergi eller kolik, visst?) och då funkar ligga på bröstet ofta bäst.

Sedan ska sysslorna ses över, det är sedan gammalt. Tur att han inte ogillar dammsugaren.

Jag får för mig så konstiga saker när jag går runt och stressar över nästa skrikpass. Som att jag MÅSTE städa i köksfönstret och ta rätt på växterna där. Hittade då den här handen som Kajsa gjort till mig. Blev glad!

Slängde också ihop ett långkok till senare. Blev en egenpåhittad historia med rödvin och schalottenlök.

Vid det här laget hade Kaffe somnat och det var dags att gå och hämta Ben. För att öka chansen att han skulle hålla sig nöjd länge matade jag honom i sömnen.

Eftersom barnen inte längre får gå på fritids hämtar jag Ben när han slutar skolan klockan 13:10 (Bo tar sig hem själv). Då är det lätt att få med sig en kompis som också vill sluta tidigt. Det är mysigt. Jag vill gärna att vårt hus ska vara ett sådant som kompisar till barnen vill vara i. Fritids på Kalmargatan!

Min listiga plan att lägga in ett extramål i sömnen för Alf funkade. Han sov vidare i vagninsatsen när vi kom hem och jag kastade i mig den här ätstörda lunchen: kokosboll, läsk och clementin. Jag har väl nämnt att jag blir stressad av att bära ansvar för en bebis som sover. Så mycket att hinna med! Efter min snabba lunch fixade jag mellanmål till de stora barnen, tömde en diskmaskin och städade köket.

Såg också en nyhetsvärdig artikel som jag skickade vidare till Nils. Vilka trailblazers vi är, va?

När AffeKaffePäronPung vaknat hängde vi i soffan och kollade Masterchef Australia.

Och kikade (nåja) när de stora barnen spelade Nintendo.

Posten kom och med den ett par skor till Bo. Helt oanvända för 200 spänn! Vet inte vad jag gjort persedelmässigt för barnen om jag inte upptäckt Tradera. Låtit dem gå i för små skor? Nä, men vad smidigt det är att handla där. Man behöver inte ens prata med någon.

Sedan följde några timmar med mycket knöligt humör, så då körde vi sele. Det funkar stundtals jättebra. Usch, inte konstigt att det är obekvämt att vara bebis när man växer så fort. Måste kännas konstigt, som att hudkostymen är för liten.

Nils kom hem, jag serverade långkok och körde Bo till friidrotten.

Medan hon tränade tog jag en promenad på väldigt gulliga gator i Majorna. Eller Kungsladugård. Jag vet inte riktigt var jag var, men fint var det. Undrar vad en kåk kostar där, hujedamig.

Väl hemma gjorde jag kvällsmat till Bo och dök sedan ner med blygden först i ett varmt bad. Nu sitter jag i köket med ett glas rött och ska strax glida ner i storsängen alldeles ensam och sova en natt utan att bli väckt av någon som vill ha mat. Kan ej rekommendera nog att dela lika på föräldraledigheten från början. Om det funkar i livet osv.