Don’t go wasting your emotions, lay all your love on me

Vi har haft påsk! Tiden springer! Affe är hela nio veckor! Jag missbrukar utropstecken!

Nämen gud vad tiden upplevs mer kvickfotad den här bebisperioden än övriga två. Kanske för att det alltid alltid alltid finns något som måste göras. Plus att jag ju jobbar två dagar i veckan och då blir veckorna mer dynamiska än när föräldraledigheten är konstant.

Jag gillar att tiden springer (just nu i alla fall). För snart är den fjärde trimestern förbi och då kan vi börja skörda frukter som stabilare nacke, möjlighet till bättre nätter, leenden och kontakt och annat gott. Men det är mysigt nu också. Alf vill helst ligga på en annan kropp hela tiden och det är ju väldigt gosigt.

Saker som hänt: första april. Jag prankade barnen med en banan i Bens stövel och genom att göra Bossas mjölk blå. Hehe, de satt fint, de luren.

Ett lur som föll platt var mitt första april-skämt riktat mot Nils. Jag fick liksom ingen reaktion alls på det här äckliga/roliga. (Toaborsten är alltså fresh from the box, men det visste ju inte han.) Joke’s on me! Alltså verkligen: joke’s on me…

Första april är stora latte-dagen och då ska jag och Anton inviga stadens uteserveringar med varsin kaffe latte i nävarna. Saker som förändrats sedan vi började med den här traditionen för sisådär 15 år sedan är att vi nu dricker rosé och att vi inte bor i samma stad längre. Men Anton fick den här bilden skickad till sig där han håller till, uppe i Luleå.

Vi har också begått bilåkande – alla fem + Affes barnvagn! Det är väl inget revolutionerande med det, kan tyckas, men nu köpte vi vår bil på premissen ”vad gullig” och det får absolut inte plats varken tre barnstolar eller en barnvagn i den. Men genom att Bo blivit lång nog att skippa bilkudde och genom att lägga barnvagsninsatsen över knäna på de som åker i baksätet funkar det. Mini Cooper countryman – en perfekt familjebil!

En fick i alla fall åka kungligt i framsätet. Sov som en mallig prins hela vägen till Tjolöholms slott där storbarnen fick gå på äggjakt.

Detta har också hänt! Utomhusöl på Tullen Kville. Ben och Bo var hos kompisar, så då tog jag och Nils en promenad helt själva. Eller ja, med Kaffe då. Det kändes som semester och jag tror att vi sa fler ord till varandra än vi gjort på de nio veckor totalt som vi varit trebarnsföräldrar.

Det finaste man kan ge den andra föräldern under bebistiden är ett tomt hus och sömn. Så när Nils tagit en kämpig natt bjuder jag honom gärna på det genom att ta ut alla på promenad. Älskar att barnen har massa kompisar i området och att folk är ute och härjar nu när vädret är gott. Bara att smita in hos någon och dyka ner i studsmattan och komma hem när det vankas lunch.

I dag hade jag och Ben flera timmar för oss själva. Vi åkte till Nids 4 Kids och handlade blöjhinkspåsar, köpte nya vårskor till Ben och besökte Blomsterlandet, eftersom Ben ville ha en odlingsdag.

Samt somnade på Coop.

Hemma tog vi tag i den där odlingen. Barnen, med stöttning av en kompis, tog bort gammalt bös från pallkragarna och fyllde på med ny jord och gödsel. Sedan planterade vi hallonbuskar i en och morötter + sockerärter i en annan. Och lavendel i en kruka.

Vi ska ha spetskål och majs också, men de måste förodlas.

Annat nytt: Affe har fått sin första hårtvätt. Det var väldigt o-kul för alla inblandade att genomföra, men det var skönt att få bort stekosdoften från barret.

Jag har också återupptagit mina löpturer. Tre gånger har det blivit hittills och varje gång har det varit fehuruktansvärt jobbigt. Men det är ju skönt efteråt.

Jag har också tittat på otroligt många avsnitt av My lottery dream home på Discovery plus. Det går ut på att killen i bild hjälper amerikaner som vunnit på lotto att hitta sitt nästa hem. Avsnitten är korta, drygt 20 minuter, och slutar alltid med ett köp. Så fängslande! Ett par vann 180 miljoner dollar (alltså drygt en och en halv MILJARD). De köpte ett helt berg.

Två månader in, rörig i skallen

Det här är Alf när han ska sova i vagnen för att jag ska hoppa upp i en gynstol och få en spiral. ”Han somnar när som helst va?” Nämen, det gick bra. Alltså med Alf, han var cool under mitt återbesök på MVC i dag. Vad som däremot inte gick bra var det med spiralen. Åh, vad gullig hon var, min barnmorska. Försökte avleda mig genom att fråga vad jag skulle göra senare på dagen och sådant. Men det gick bara inte. Jag var på vippen att både gråta och svimma. Gråtsvimma. Jag vet inte om det är pga missfallet och alla utgrävningar som skedde i samband med det, och allt som forsade ur mig när det grävdes, men jag tycker att det är så extremt obehagligt. Särskilt det där öppningsinstrumentet. Den lille domkraften. Fy fan vad jag hatar det. Hon försökte tre gånger, men det gick inte att montera den lille kopparspiralen. Tydligen är min livmodertapp väldigt blyg och tillbakadragen så hon kunde knappt hitta den. Hon skulle behöva använda ett längre instrument och det tyckte hon att vi kunde göra en annan gång. Jag höll med.

Nu funderar jag på alternativa metoder. Har någon provat p-stav? Jag vill helst inte föra in hormoner i kroppen då jag är sjuk i hela huvudet. Obs, vet att man inte ska säga så, det var ett skoj. Men jag är så trött på att prata om min ångest, så jag testar andra namn.

I alla fall. Min barnmorska sa att p-staven har så lite hormoner, typ som ett p-piller i månaden, så det kanske skulle funka? Dessutom kan man tydligen slippa mensen då och det vore ju skönT.

Eller så kör jag vidare på metoden celibat och lutar mig mot att jag är över 40 och att det är en självlösande ekvation.

Annars då? Jag har försökt skriva blogg flera kvällar på raken, men vi har bestämt att den som ska ha Affe på natten också har kvällsjouren och det har varit en del spring, om en säger. Vi har börjat försöka införa rutiner och lägger honom för natten vid sju (eller så nära sju som möjligt när tröttheten infinner sig) och det fungerar ganska bra. Förutom de senaste nätterna (som varit mina) som varit väldigt röriga och skrikiga. Jag tackar och bockar återigen för att jag inte ammar och att vi delar på veckorna, för nu kan jag ändå tänka att ”i morgon får jag sova” och inte, som när jag ammade, ”om ett halvår får jag sova”. Det är bra, för bara några få nätter med upphackad tretimmarssömn har fått min hjärna att kännas sådär varm och stickig som den kändes när jag eventuellt var lite utbränd 2018.

Förutom de senaste nätterna lever vi ett gott life som fembarnsfamilj. Höll jag på att säga. Tre barn är det. Fem människor. Alf är två månader i dag och har eventuellt nästan gått igenom sin första utvecklingsfas. Jag tycker mig kunna skönja ett leende ibland och det är som att vi får mer och mer kontakt med honom. Vet att det ”ska” ske tidigare än så här, men han föddes ju tre veckor arla, så vi får ha tålamod.

Gud, jag har varit uppe hos Alf fyra gånger under författandet av detta. Nu bör jag nog gå och lägga mig bredvid honom, så att det blir närmre till nappitryckandet. (Ska bara göra kvälls-mise en placen först med flaskor, pulver, vattenkokare, blöjor osv.) Mmm, i morgon är det Nils som gör det och då får jag sova. Älskar att få sova.

Förresten läste min barnmorska högt ur min förlossningsjournal och tydligen förlorade jag 1,3 liter blod under förlossningen. Mycket ju!

Utvecklingsfas 1

Vad primalt det är med bebis. Alltså att leva med bebis. Eftersom det är jättejobbigt att rå om ett spädbarn så antar jag att det finns en biologisk finess som kickar in och gör att man känner att man måste göra absolut allt för att barnet ska må så bra som möjligt. Annars skulle man ju inte orka.

Och vad det sätter sig i kroppen, allt man gör. Jag översköljs av sensoriska (om man kan säga så) minnen hela tiden, allt är så väldigt drabbande. Affes tunga blöjrumpa på morgonen kastar mig tillbaka till 2013, när Ben var ny. Lukten av gammal mjölk som ystat till sig i halsvecket på Alf gör att det känns som 2010 igen, när jag och Nils sniffade oss genom hela lägenheten på Tredje Långgatan utan att fatta att den ostiga doften kom från nyfödda Bo och att man måste tvätta även under bebisens haka.

Det här minns jag också väldigt väl. Känslan, som jag upplever precis nu, av att vackla mellan att vilja sätta fart på dagen genom att dricka massor av kaffe – som man är i enormt behov av efter en natt med förtvivlat få minuters sammanhängande sömn – och att passa på att ta sig en lur när bebisen nu börjar gäspa och visa tecken på att han är redo att ta igen den förlorade nattsömnen.

Kaffet vann. Och jag säger till mig själv, som så många gånger förr, att i kväll ska jag minsann lägga mig tidigt oj så tidigt.

Dagen i bilder

Eftersom jag inte har covid kunde jag ta Affe på natten och han måste ha märkt att jag saknat honom, för han bjussade på kvalitetstid mellan klockan 1-4. Tyvärr gick inte jag och la mig förrän 1, så min sömn började efter fyra. Och så var det ny dag 6:30. Den inleddes fint, med storebrorsmys.

Sedan hände något fantastiskt på morgonen. Affe log medvetet för första gången! Här har han precis lett, det syns väl nästan att ett leende precis varit där, i lillnyllet? Jag tillbringade resten av dagen med att försöka få ett leende till, men utan lycka. På morgonen, dock: flera stycken. Men bara när pappa Nils visade sig för honom. Där fick jag för att jag isolerade mig i fyra dagar när Affe säkert genomgick en viktig utvecklingsfas.

Sedan upptäckte jag att mjölken var slut och eftersom jag enkom hade en dryg timmes sömn i kroppen och var i ett ”I need coffee to get to coffee”-läge och inte klarar att dricka svart blev jag så himla ledsen. Tills jag kom ihåg att jag garderat mig mot sådana här situationer.

Affe ville snart somna om, så då fick jag laga frukost i lugn och ro.

Gjorde en fransk omelett som blev jätteful, men inget som inte går att rädda med lite parmesan och vårlök, right?

När Affe-Latte vaknat och svept en flaska gick vi ut.

Vi hämtade ett paket med Traderade kläder. Alf har nästan vuxit ur storlek 56 och vi har väldigt få kläder i nästkommande storlekar.

Kolla vilka fina grejer. Alla plagg kostade tillsammans typ 180 spänn ink frakt.

Sedan gjorde vi det vanliga. Äta, hänga soffa, kolla Masterchef Australia…

… innan vi gick och hämtade Ben. Här är Bens efter-skolan-mellanmål.

Affe sov vidare i vagninsatsen när vi kom hem och jag hann både äta yoghurt, läsa Bens senaste bok ”Den försvunna råttan”, hänga en tvätt, tömma och fylla diskmaskinen och städa köket.

Sedan var det klädbyte och gymnastik.

Storebror hjälpte till med magläget.

Undrar vad han tänker om att bli placerad på olika ställen i huset, med olika djur som tittar på honom.

Ben har läsläxa varje vecka och här lyssnar jag och Alf till en Lasse-Maja-bok.

Sedan tog vi tag i Bens rum som hade … visst behov av städ. Hann inte så långt, dock, för Alf protesterade.

Bo kom hem och stack lika snabbt igen. Hon skulle cykla med en kompis till Slöjddetaljer som ligger flera kilometer och många läskiga vägöverfarter härifrån. Det var lite läskigt att släppa iväg henne, men you gotta let them fly, visst? Jag tog inga bilder timmarna som följde, för allt blev så intensivt. Ben ville att jag skulle vara med honom, Alf var jätteledsen och middag skulle lagas. Jag fick ihop det, genom att sätta Affe i selen och hänga en filt framför så att han inte fick olja på sig när jag stekte saker och genom att ge Ben lite extra skärmtid. Men jag är nog inte helt kry än, för när middagen var på bordet var jag tvungen att lägga mig på golvet för att inte svimma.

Mitt i maten kom vi på att klockan var nu-börjar-snart-friidrotten, så Nils och Bo fick eld i baken. När de åkt fick jag för mig att jag ville bjuda Nils på en härlig hemkomst med en städad nedervåning och två nattade barn. Så jag löste det, trots att det kändes som att jag skulle svimma igen.

När Nils och Bo kom hem utspelade sig en klassisk scen som går ut på att jag har förväntningar på att Nils ska ge mig bekräftelse för det fina jag gjort för honom och så blir jag besviken när jag upplever att bekräftelsen uteblir. Det här är något vi pratat om i Familjerådgivningen och som vi jobbar på. Så här: när Nils inte ger mig bekräftelse tror jag (eller har trott, i 18 år) att det är för att han inte bryr sig eller inte ser vad jag har gjort. Men det som egentligen händer är att Nils visst ser, men han tänker i sitt huvud att ”det är självklart att jag blir glad för xx eller xx, så det behöver jag ju inte säga till Maria”. Ungefär.

Någon som känner igen sig?

I alla fall. Jag är så glad att vi pratat om det här, med en tredje part, för annars hade det bara pågått och jag hade blivit ledsnare och ledsnare och bittrare och bittrare. I stället ska vi nu försöka göra något åt saken. Nils ska försöka bli bättre på att uttrycka att han ser vad jag gör och jag ska jobba på att inte förutsätta vad som pågår i Nils huvud.

Nu är Bossa färdig med efter-friidrotten-duschen och badkaret är mitt, hurra.

Phew

Aldrig har jag varit så glad över att ligga inne med en helt vanlig influensa. Eller vad det nu är. Mår bättre nu i alla fall. Inte minst för att jag fått krama på min BEBIS för första gången på nästan fyra hela dagar. Fy fan vilken tortyr det varit att inte få känna tyngden av Affe-Latte-klumpen i min famn, inte få trösta, mata, bära. Var på riktigt orolig över att han skulle glömma mig. Låter knäppt, absolut! Men fyra dagar är ju cirka en tiondel av hans liv.

Hur som helst, nu är ordningen återställd. Minus att Alf är förkyld och det är hemskt och som ni förstår kommer jag inte att sova i natt utan sitta bredvid honom och minutiöst övervaka den rossliga andningen.

Covid-21?

I går mådde jag helt okej (förutom så som man mår när man lever med bebis och blir väckt hela nätterna, dvs allmänt trött och susig) vid lunchtid. Klipp till någon timme senare och häpp! Var jag inte lite öm i lederna? Sedan bara PANG så kändes det som att jag brann. 39 graders feber, ont i kroppen, riv i halsen och frossa.

Förklarade för familjen att de nu inte kommer att få se mamma på några dagar och satte mig i karantän i sovrummet och här sitter (ligger) jag än. Febern har försvunnit (märkligt snabbt), men jag mår fortsatt riktigt jävla dåligt. Detta är covid, va? Nej, svara inte, det får ett test visa såklart, men om det är det så var det väl bound to happen. Som småbarnsförälder har ju livet i stort påverkats mycket mindre än för de som har äldre barn eller är riskgrupp. Barnen går på en skola med 700 elever och alla aktiviteter pågår som vanligt. Inte konstigt om man ”får något”. Och tur att jag (om jag nu fått det) får det nu och inte när jag var höggravid.

Men fy fan vad pissigt det är att isolera sig i hemmet när man har en sexveckors bebis. Alf har drabbats av svår kvällsoro (tror vi) och att inte kunna gå ner och hålla honom när han skriker lungorna ut sig är hemskT. Och jag lider med Nils som får ta allt själv utan chans till paus.

Jaja, nu blev jag helt genomsvettig av att skriva det här, så jag ska väl återgå till att lyssna på podcasts i ett mörkt rum och inte tänka på att jag verkligen behöver jobba torsdag-fredag för att hålla liv i firman. I morgon klockan 9 får jag hämta ut ett självtest på min vårdcentral (finns inga tider att boka, så det är något slags dropinkösystem) och sedan får jag svar inom några dagar. Hoppas att jag klarar att ta mig dig och hoppas att det inte är covid och att Nils står näst i tur att bli sänkt, för då vet jag inte riktigt vad vi ska göra med alla barn.

Dagen i bilder

Oh my, det som i appen ser ut som en bra natt var i själva verket den värsta hittills. Efter strax före ett-matningen var han vaken och mycket missnöjd i nästan två timmar och efter kvart i fem-flaskan var det samma sak fast i en timme. Sedan var det godmorgon klockan halv sju så … det blev inte många minuters sömn för mig nej. Tror (vill tro?) att han eventuellt är i sitt första utvecklingssprång. Gud vad jag längtar efter det där leendet eller den lite mer vakna blicken. Det enda som ”hänt” än så länge är att han en gång grät med tårar och det var ju inte så vidare skoj.

Jaja! Morgonen är Alfs bästa stund, humörmässigt, så då kan man passa på att träna magläge och gosa loss.

Kläder på!

Väl i köket insåg jag att Nils hade köpt bagels, så då var det mesta bra igen. Och på tal om tidigare inlägg och hur mycket jag har. Kolla min brödrost. Den är liksom från Hay. Jag har så himla mycket.

När jag insåg att Affe kan använda babyskyddet som babysitter nu när han är för liten och instabil för den sistnämnda bannade jag mig för att jag inte kom på det tidigare. Så lätt livet blir när jag kan ställa ifrån honom för ett ögonblick!

Ibland händer till och med detta när han sitter i den sits.

Då kan jag passa på att dricka kaffe och planera kvällens middag.

Efter frukost åt vi igen. Och tryckte på.

Vilket resulterade i en blöjrelaterad incident som gjorde det omöjligt att gå vidare utan ett bad. Hjälp alltså, att den lilla kan ge ifrån sig något så …

Nya kläder och en stunds eftertanke. Närå, han var väldigt knorrig i dag (utvecklingssprång och inte mjölkallergi eller kolik, visst?) och då funkar ligga på bröstet ofta bäst.

Sedan ska sysslorna ses över, det är sedan gammalt. Tur att han inte ogillar dammsugaren.

Jag får för mig så konstiga saker när jag går runt och stressar över nästa skrikpass. Som att jag MÅSTE städa i köksfönstret och ta rätt på växterna där. Hittade då den här handen som Kajsa gjort till mig. Blev glad!

Slängde också ihop ett långkok till senare. Blev en egenpåhittad historia med rödvin och schalottenlök.

Vid det här laget hade Kaffe somnat och det var dags att gå och hämta Ben. För att öka chansen att han skulle hålla sig nöjd länge matade jag honom i sömnen.

Eftersom barnen inte längre får gå på fritids hämtar jag Ben när han slutar skolan klockan 13:10 (Bo tar sig hem själv). Då är det lätt att få med sig en kompis som också vill sluta tidigt. Det är mysigt. Jag vill gärna att vårt hus ska vara ett sådant som kompisar till barnen vill vara i. Fritids på Kalmargatan!

Min listiga plan att lägga in ett extramål i sömnen för Alf funkade. Han sov vidare i vagninsatsen när vi kom hem och jag kastade i mig den här ätstörda lunchen: kokosboll, läsk och clementin. Jag har väl nämnt att jag blir stressad av att bära ansvar för en bebis som sover. Så mycket att hinna med! Efter min snabba lunch fixade jag mellanmål till de stora barnen, tömde en diskmaskin och städade köket.

Såg också en nyhetsvärdig artikel som jag skickade vidare till Nils. Vilka trailblazers vi är, va?

När AffeKaffePäronPung vaknat hängde vi i soffan och kollade Masterchef Australia.

Och kikade (nåja) när de stora barnen spelade Nintendo.

Posten kom och med den ett par skor till Bo. Helt oanvända för 200 spänn! Vet inte vad jag gjort persedelmässigt för barnen om jag inte upptäckt Tradera. Låtit dem gå i för små skor? Nä, men vad smidigt det är att handla där. Man behöver inte ens prata med någon.

Sedan följde några timmar med mycket knöligt humör, så då körde vi sele. Det funkar stundtals jättebra. Usch, inte konstigt att det är obekvämt att vara bebis när man växer så fort. Måste kännas konstigt, som att hudkostymen är för liten.

Nils kom hem, jag serverade långkok och körde Bo till friidrotten.

Medan hon tränade tog jag en promenad på väldigt gulliga gator i Majorna. Eller Kungsladugård. Jag vet inte riktigt var jag var, men fint var det. Undrar vad en kåk kostar där, hujedamig.

Väl hemma gjorde jag kvällsmat till Bo och dök sedan ner med blygden först i ett varmt bad. Nu sitter jag i köket med ett glas rött och ska strax glida ner i storsängen alldeles ensam och sova en natt utan att bli väckt av någon som vill ha mat. Kan ej rekommendera nog att dela lika på föräldraledigheten från början. Om det funkar i livet osv.

Bills

Vad fina saker ni skriver till mig i kommentarsfälten. Tack! Jag blir väldigt glad.

Nu till en sak jag tänkt på, som är ofarlig att skriva om på så vis att det inte hänger ut någon annan än mig själv som en lite ohärlig människa.

Jo, jag sa ju tidigare här att jag är befriad från avundsjuka. Det lät kanske skrytigt (?), så jag vill för balansens skull skriva om hur jag absolut inte går opåverkad genom livet av saker som rör andras liv.

Så här, två saker som skulle kunna göra mig avundsjuk på ”could this have been me?”-sättet är: 1. min gamla klasskamrat från journalisthögskolan får en egen talkshow på Skavlans slot på SVT och 2. min gamla bästis Henrik (som jag för övrigt har kontakt med igen, hurra) får jobb som programledare på P1 Morgon.

När informationen om dessa människors nya gig når mig säger min hjärna (tyst) ”mm, ser du vad bra det går för henne/honom, blir du inte lite avundsjuk nu?” (jag har aldrig sagt att min hjärna var särskilt trevlig) och då känner jag automatisk efter och jag blir verkligen noll procent avundsjuk, bara genuint glad för deras skull. Ingen avundsjuka, bara unnsamhet.

Det som däremot andra gör och som påverkar mig enormt på ett sätt som går ut över mitt mående, humör, självförtroende osv är hur folk pratar när de pratar om pengar. Och aldrig har ett exempel varit tydligare än det som sker i den separatistiska ekonomigrupp jag är med i på Facebook.

Gruppen består av nästan 150 000 kvinnor som diskuterar aktier, fonder, sparande, avdrag, lön och allt annat som rör privatekonomi. Jag blev inbjuden av en vän för att jag ville få tips och se om jag, min nätta och oregelbundna inkomst till trots, kunde komma igång med ett sparande. Och jag har för all del fått en del goda råd och sedan några år tillbaka har jag och Nils satt undan en femhundralapp var i månaden på ett ISK-konto (fråga mig inte om ISK) som ej rörs, samt flyttat barnens sparande (300 per månad och barn) från deras gamla sparkonton till likadana ISK-konton (igen, vet ej riktigt vad detta är) där jag och Nils står för varsitt barnkonto (Affe har ännu inget). Jag har också, när det varit lite extra tuffa tider inkomstmässigt, gått igenom alla våra utgifter och satt upp en månadsbudget som jag och Nils lyckades hålla. So far so good. Det som gör att jag inte klarar av att hantera att vara kvar i gruppen är den störtflod av kommentarer och inlägg på följande teman:

Surhet/upprördhet över att det blir ”meningslöst” att tjäna mer en en viss summa i månaden, för ”då blir det så mycket skatt”. De som skriver detta påstår att det är orättvist, eftersom de ”får ut mindre än de som inte behöver skatta så mycket”.

Detta gör mig ursinnig, ledsen och lite äcklad och jag vill säga halloj, du får ALLTID mer, ju mer du tjänar. Det är inte som att du måste börja skatta mer på den del av lönen som ligger under den magiska gränsen – bara på den del som ligger över. Det ingår i det system vi har, och ska värna om, som gör att vi alla kan ta del av en av världens finaste välfärder. Har dessa människor aldrig varit sjuka? Haft barn i skolan? Haft en tuff period i livet? Sett vad barnomsorg och sjukvård kostar i andra länder? Överhuvudtaget SETT ANDRA MÄNNISKOR? Det är som att klaga över att man måste betala vinstskatt på sin bostadsförsäljning. Hallå, det är en VINST du gjort. Det var pengar du inte hade som som du nu har bara för att du råkat vara privvad nog att kunna köpa ditt hem och tursam nog att bo i en del av landet där priserna skenat. Det är ingen straffavgift du ålagts, det är en liten del av en summa pengar du vunnit utan att ha gjort ett vidare aktivt arbete. Du har vunnit på lotto. Morr.

Det extrema månadssparandet.

Det här kanske egentligen ändå är en form av avundsjuka, för det är väl supertoppen att man kan spara mycket, men jag glömmer att det sparande som många vittnar om i gruppen ej är normalt. Alltså folk sparar så mycket. 10 procent av ens disponibla inkomst verkar vara ett slags absolut minimum och många berättar att de sparar 50, 60 eller 70 procent av sin inkomst. De har koll på aktier, fonder och olika avdrag på sina deklarationer och har sparmål som handlar om att kunna ”leva på avkastningen” och gå i pension vid 50. Detta stressar mig enormt, för jag har jobbat på arbetsplatser där jag inte fått tjänstepension och jag har absolut inte sparat några stora tårtbitar av min inkomst, för jag har aldrig haft så mycket över.

Samtidigt inser jag att det är barockt att jag blir stressad och mår dåligt över hur mycket andra sparar. Jag har ju hur mycket som helst som jag inte trodde att jag skulle ha (familjen, vännerna, företaget) och det är absolut inte synd om mig. Jag äger till exempel min bostad (ihop med Nils och banken) och det är inte som att vi går hungriga. Det där med pensionen är förvisso ”något man bör tänka på” (right?) men vi kan ju alltid sälja huset när barnen flyttar hemifrån. We are good, mer än good, ändå påverkar kommentarerna mig till den grad att jag ibland känner mig värdelös som inte har ett fuck off-kapital. Kommentarsfälten i den här gruppen lurar mig att tro att ”alla” har det.

Hur folk sparar till sina barn.

Hjälp vad folk sparar mycket till sina barn. Obs, baserat på vad jag läser i den här gruppen. Det KAN väl inte stämma att de flesta stoppar undan hela barnbidraget i fonder och aktier som gör att det förvaltas och blir en miljon när barnet flyttar hemifrån? Eller att man ska ”kunna ge barnen handpenningen till bostaden” när de är 18? I så fall får mina barn det tufft, för de kommer ej att ha någon jättesumma när de lämnar hemmet. Eller jättesumma och jättesumma, jag har tänkt att de 300 i månaden som vi lägger undan blir en riktigt go’ pott till slut, men när jag är inne i Facebookgruppen blir jag varse att det är på tok för lite. Alltså jag VET att det inte är så (dessutom hoppas jag att jag skulle tycka att det vore en björntjänst att ge barnen en miljon eller insatsen till en lägenhet när de fyller 18 om jag hade haft medlen att göra så), men gruppen får mig i svaga stunder att känna så.

Vad är det här för resonemang från en medelklassmänniska som gjort en bostadsresa? Ja, inte vet jag, men jag vill väl landa i att jag helt enkelt inte ska vara med i den här gruppen längre, för den gör mig helt knäpp. Och så vill jag gärna få bekräftelse på att jag inte är ensam om att inte kunna spara supermycket och att det är helt okej och att det viktigaste är att man känner en meningsfullhet i ”häret och nuet”. (Vore jättetacksam för det.)

Dagen i bilder

I dag är det tisdag och då är det jag och Kaffe för hela slanten. Häng med!

För första gången i livet hade Alf en tidig tid att passa, så vi ställde väckarklockan och var ute och gick strax efter åtta. Bävade lite för detta, för på förmiddagarna brukar vi sova ikapp det som förlorats under natten, så att säga, men det gick över förväntan.

Vi skulle till BVC, för enmånadskontroll.

Kaffe klarade besiktningen och har gått upp hela ett kilo sedan födseln. Här vilar han ut i matningsrummet i anslutning till väntrummet.

En som inte klarade besiktningen var jag. Läkaren, som var en väldigt kantig typ som varken såg mig i ögonen eller presenterade sig, reagerade med chock på informationen om att jag inte ammar Alf. ”Har du ingen mjölk?!” ”Nej, vi har bara valt att göra så här.” Och en stund senare: ”Men VARFÖR ammar du inte?” ”För att jag har gått tillbaka till jobbet och det funkar bättre med ersättning när vi delar lika på föräldraledigheten.” Hon kunde ej begripa detta konstiga tilltag. BVC-sköterskan, som är en allt annat än kantig typ, var extra gullig och rar när läkaren rantade på. Väldigt mycket god cop bad cop. Eller person med social skills vs. en utan.

Efter läkarbesöket gick vi på långpromenad och jag hade spellistan från mitt 40-årskalas i lurarna. Den innehåller alla låtar som ger mig all the feels. Läste i DN hur året då man fyllde 14 är ens formativa musikår. Jag måste vara en late bloomer, för i mitt fall är det 1999, alltså när jag fyllde 19. Sätt på Red hot chili peppers Californication-platta och jag kanske börjar kräkas av minnen och ångest.

Efter någon timme kom vi hem. Här är vårt hus och med hjälp av mina otroliga photoshopskills har jag illustrerat hur det ska byggas ut. Altanen ska bort och där ska vi (och med det menar jag professionella byggare) lägga ny grund och bygga en matsal. På matsalen blir det nytt sovrum och ett nytt tak (får jag anta) och där i bakgrunden kan man se hur ytterligare ett rum byggs till, från garaget. Detta kommer att kosta i runda slängar lika mycket som det kostar att köpa två hus i orten jag vuxit upp. Men eftersom vi lever i en märklig samtid där jag och Nils gjort bostadskarriär och där det är nästan gratis att låna pengar kan vi göra detta utan att vara miljonärer.

Insåg att jag behöver beställa ny brevlådedekal nu när vi är fem.

När vi kom in sov Kaffe fortfarande och då gäller det att passa på!

Laddade upp med min beverage of choice, saft + bubbelvatten, och satte fart med sysslorna.

Det viktigaste först: diska och koka dekonstruerade nappflaskor.

Sedan: tvätten. Ser ni vilken pysslig tjej jag är som återbrukat (haha) Affes ersättningsburkar?

Sedan följde rätt mycket av det här humöret.

Då får man gulla med tramsiga små fötter, skumpa runt och sjunga visor.

Mitt i allt kollade jag instagram och inget gör mig så glad som när Linnea Wikblad lagt upp massa stories.

Det som funkar bäst mot low energy Alf är att rulla vagn. Så det gjorde vi igen, på eftermiddagen. Spänstig jag kommer att bli som traskar så mycket.

Det känns bäst att ha ett mål för sin promenad, så vi gick till Coop på Wieselgrensplatsen och köpte helt vanliga grejer. Viktigast var Bamsetidningen. Ben prenumererar, men vi glömde hans nya nummer när vi var på vårdcentralen med honom häromveckan.

Återigen sov Alf gott när vi kom hem. Upp med honom på bordet och hugg i! Den här gången hann jag dammsuga och moppa golv i kök, hall och lilltoan.

När han väl vaknar efter en långpanna i bädden tror jag, av ljudet att döma, att han upplever någon slags hungerrelaterad KRIS och då är det brådis till käkstationen.

Vid 17-rycket tog Nils över bebishanterandet och då lagade jag mat. En slags sötsyrlig röra med lime, ketjap manis, socker osv med saltad vitkål, jordnötter, koriander och vitlöksris. Här kommer ett ristips: i stället för att bara koka som vanligt: stek riset en stund med vitlök och smör (eller margarin, som jag använder pga Bens allergier) och koka sedan på det klassiska sättet (dvs att vattnet får koka in). Vet inte om det funkar med långkornigt, men med basmati blir det jättegott. Obs, även kräsna barn verkar gilla.

Affe fick testa att sitta med, i babysittern. Det funkade en kortis, tror att han ännu är för svajig.

Sedan var det matteläxa med Bo och jag fick flashbacks till hur extremt frustrerad jag blev i skolan när jag inte fattade direkt. Tålamod är en dygd, eller hur man säger.

Nu är det kväll och jag sitter själv i köket med ett glas vitt och skriver det här. I morgon är det typ repris på i dag och sedan jobbar jag torsdag-fredag. Sånt är livet just nu.

Vad blir kvar?

Jag är verkligen ringrostig på det här med blogg. Eftersom det är helt frivilligt att läsa här så är det extremt onödigt av mig att censurera mig själv, men jag kan oftast inte förmå mig att slutföra ett inlägg, för jag tänker bara ”nej, varför skulle någon tycka att det eller det eller är intressant?”. Plus att det som upptar mycket av mina tankar som rör orättvisor och politik, tänker jag att alla andra, som är mer initierade eller har tf, säger mycket bättre. Och så kan ju storbarnen läsa nu och jag vill inte ta mig för stora friheter med innehåll som rör dem och hela mitt liv rör ju dem, så … Lägg därtill att jag blivit tesagd (kanske med stor rätta) av människor i min närhet att jag måste sluta hänga ut Nils och andra på bloggen, så … jag vet inte vad som blir kvar? Mitt avslag och kejsarsnittsärr, kanske?

Eller så ska jag bara sluta tänka så mycket och tramsa lite mer, som i början när jag använde bloggen som ett anteckningsblock eller bara la upp en bild. Får dock stora skamsköljningen när jag läser om hur jag efter Bossas födsel dokumenterade min viktnedgång vecka för vecka. Herre … Jamen det får väl ses som ett kul tecken på att man kan utvecklas även efter 30. Det får mig att bli spänd på hur jag är och vad jag tycker när jag är 50. KUL med livet som går och hur det blir med allt.

Tills vidare testar jag en klassisk blogglista.

Vad gör du just nu?

Sitter vid köksbordet, som i väntan på vår matsal som ska byggas (det blir bygge! Bygglov och banklån är kirrat!) står i vardagsrummet. Lyssnar på Alf som flämtar, gnyr och skriker i Nils famn samt Liverpoolmatchen som spelas på Nils dator. Har precis kvällsduschat, för i morgon är jag ensam med Affe-Kaffe och då vet jag inte hur det blir med duschtid.

Vad skrämmer dig?

För att använda USA-poddens mest populära ord: polariseringen i samhället och falsk balans. Hörde uttrycket falsk balans i Raserietpodden som hade hört det från Emma Frans. Det är det som uppstår när exempelvis en feminist eller mänsklig rättighetsperson ska intervjuas och redaktionen tar in en från yttersta extremhögerkanten som motviktsröst. Eller när en forskare måste stå till svars mot en antivaccare. Ansatsen är kanske att uppnå en balanserad diskussion, eller whatever, men det blir falskt. Det är liksom fakta mot åsikt. Vetenskap mot tyckande. Eller lagstadgade antidiskrimineringsgrunder mot dumheter. Utvecklingen gör mig riktigt rädd.

Vad peppar dig?

Att planera resor och roligheter! Styra upp saker att längta efter. Jädrar vad kul det ska bli att få göra saker igen. Hoppar på stället bara av tanken på att få åka till Nordens Ark med barnen.

Vad vill du ha som huvudsyssla om fem år?

Det jag gör nu (fast med lite mer stabil inkomst) + författare.

Vad får dig att gråta?

Nämen jag kan inte se barn som far illa ens på film. Eller gamla som är ensamma och mår dåligt av det. Jag gråter också när jag och Nils bråkar eller när vi inte kommunicerar bra. Det jobbar vi på i familjerådgivningen. Alltså vi jobbar inte på att jag ska gråta mindre, men på det andra.

Vad är det sista du tänker på innan du somnar?

Jag brukar försöka göra den där avslappningsövningen när en kroppsdel i taget ska bli avslappnad och tung. Det funkar dock sällan och då städar jag och inreder huset i huvudet. Ser framför mig hur fint det blir i alla rum. Det funkar ibland. Funkar för att somna, alltså. Jag är urdålig på att somna.

Vad måste du ha hemma i matväg?

Nu är det ju mjölkersättning som är det största måstet. Annars är det Bens allergimat som han ”går runt på”, dvs mjölk- och glutenfri havreyoghurt från Oddly good, spannmålsfria chokladflingor och spannmålsfritt knäckebröd. Vill också alltid ha ägg, kaffe, parmesan, vitlök, olivolja, pasta och chiliflakes hemma. Då klarar man (jag) sig (mig).

Vad läser du just nu?

Ålevangeliet. Började i den efter förra bokrean, men fastnade ej. Läser den när jag gått och lagt mig nu, för jag blir sömnig av den.

Vad är skönt?

Att det blir morgon och att man har natten avklarad, att vara i fas med hemmet och alla sysslor, att ha vardagsmaten planerad och inhandlad för veckan som kommer, att bada badkar med vin och bok och att bli ompysslad, alltså att någon annan tänkt åt en och kanske löst någon grej för en.

Vad gör du när du är arg?

Jag blir extremt lösningsorienterad och listar åtgärder för att komma till rätta med det jag upplever som orätt. Om det inte är ilska i relationen, då gråter jag.

Vad är din vanligaste hälsningsfras på sms?

Halloj!

Vad är du avundsjuk på?

Nästan ingenting. På riktigt. Jag är väldigt glad över att vara befriad från avundsjukekänslor, det verkar pissjobbigt.

Vad brukar folk kalla dig?

Mary eller Pingis. Kajsa kallar mig ibland för Hellbärs, det gillar jag.

Vad är ingredienserna för en bra utekväll?

Att börja tidigt och att välja goa pubar där man kan prata. Är ej en dansant klubbig tjeja.

Vad är det gulligaste som finns?

Sovsvettiga bebisar i pyjamas och rufsigt hår, I guess. Men en annan väldigt gullig grej var när Kajsa frågade Ben om han säger Kex eller Kjex och han blixtsnabbt svarade ”CHEX”.

Vad såg du senast på en scen?

Oj, minns ej. Men det var någon konsert på Pustervik.

Vad vill du rekommendera?

Att check yourself. I stället för att fundera på hur alla ska uppfatta dig (eller ditt, eh, varumärke), fundera på vem du vill vara.