24 dagar senare

Halloj, nu är sötebrödsdagarna lite förbi med den här. Det hade ju varit naivt att tro att Alf bara skulle äta och sova och däremellan vara nöjd hela livet, så det är inget konstigt, men hjälp vad min gamla bebisångest triggas igång av skrik och knorr. ”Den här gången slutar han nog aldrig” tänker jag direkt när han blir missnöjd och så börjar jag svettas. Pga tidigare upplevelser glömmer min hjärna att det är normalt att bebisar skriker. Herregud, han växer nästan så det syns i realtid, inte konstigt att det känns obehagligt i kroppen. För att inte tala om att inte kunna pass some gas utan hjälp, måste ju vara hemskt.

Han är i alla fall relativt sett superchill och nätterna har fortsatt vara heeelt okej. Kan knappt begripa att han verkar fatta att det är natt när det är natt. Trodde inte så här små kunde begripa det. Måste påminna mig om att vara glad så länge det varar.

Annat som hänt är att vi varit ute och gått med vagn. Prisa gudarna att snön smält, vad mycket lättare livet blev. Är för övrigt så nöjd med vagnköpet. En Brio Go någonting inklusive allt (alltså ligg- och ställbar sittdel) för 900 kronor (på Blocket). Visste inte att den skulle ha så praktiskt reglerbart handtag att till och med den näst minste i familjen får bekväm hållhöjd.

I dag gick jag och Affekaffe ensamma på tur och hämtade vårt bokreapaket. Eftersom barnen ville ha ganska många böcker, och sådant får man ju uppmuntra, begränsade jag och Nils oss till en bok var. Min tacobok visade sig mest innehålla recept som kräver beställning av råvaror från nätbutiker med Mexikofokus samt två dagars tillagningstid eller i alla fall väldigt många steg.

Det blir en rolig utmaning! Men inte lika stor utmaning som Nils fick med sin bok, som inte handlar så mycket om odling (som han trodde) som om hur man klipper får och mjölkar kor, hehe.

Goda nyheter är att mitt kejsarsnitt läker fint. Översta bilden är tagen en vecka efter operation och nedersta i går, dvs drygt tre veckor efter snittet. Har zoomat in ganska mycket, för bilderna i helhet visar så mycket konstiga veck och könshår och det vill jag bespara er, men visst ser det ganska fint ut? Som en skeptisk mun.

Nej nu skriks det för full hals från vardagsrummet, så jag ska sätta fart med min mise en place för natten och befria Nils från tröstarbetet.

Vill vara här, vill springa hem, vem är jag?

Nämen hej, det är bara lilla jag i en onaturlig ställning som testar självutlösaren i min nya telefon för att göra mig själv uppmärksam på att jag är tillbaka på kontoret och att jag har vanliga byxor på mig, alltså inte tights eller gravidjeans.

I dag är Alfs beräknade ankomstdag, men han har redan funnits i tre veckor minus en dag. Och jag är här, överst i Lagerhuset, och ska jobba jobb. Det är märkligt och jag känner att jag har svårt för att vara i nuet, för att använda en klyscha.

Eller, när jag sitter i soffan och stirrar in i lillnyllet känner jag att jag är där och då, eller i ”nu”. Men annars finner jag mig googla solens upp- och nedgång i mars och bebis utveckling vid en, två och tre månader. Längtar så efter att kunna rulla vagn i vårvärme, bada badkar, börja jogga, träffa vänner utomhus, få vaccin och allt det där. Och efter första leendet och att Affe ska få stabil nacke så att det känns mindre bräckligt att bära honom i sele.

Men tillbaka till mina byxor! Jag gick upp 30 kilo under graviditeten och nu, precis som efter andra födslar, är det lite bekymmer med persedlar. Hemma har jag mest morgonrock och pyjamas och även om jag aldrig sätter klädkod för mig själv så vill jag ha något annat på mig utanför huset och just nu passar endast ett par byxor och det är barely, verkligen BARELY, att det går. Har ju också ett rejält stygnprytt operationsärr att ta hänsyn till (om någon missat), så det kräver lite pyssel att 1. täcka mig med plagg och 2. inte få mer ont pga skav. Lyckades hyfsat i dag, men ser ändå fram emot att kunna lägga till en trea på listan och även få känna mig lite snygg. Men det kommer väl. Obs, är fullt medveten om att jag kanske inte alls kommer att kunna ha mina gamla kläder. Kroppen works in mysterious ways och jag kan mycket väl få en ny ”stomme” efter det här. Men det hade varit kul (och mindre dyrt än alternativet) att kunna bära plagg jag äger och tycker om.

Konstigt att vara tillbaka hur som helst. Det är som att jag har en hemlighet. ”Här går jag och hämtar kaffe som en vanlig jobbare, men ingen vet att det samtidigt rinner avslag ur mig.”

Egentligen skulle han födas nu på fredag

Nu har jag varit hemma själv med Alf (han heter Alf!) och BenochBo i tvåkommafem dagar. Storbarnen har sportlov och även om de har kvar sina fritidsplatser ett par veckor till så tänkte vi att det är klart att de kan vara hemma när en av oss vuxna ändå kommer att vara föräldraledig.

Det har varit … intensivt. Vilken skillnad att vara hemma två vuxna och en bebis jämfört med en vuxen och tre barn. (Genispaning.) Särskilt efter att ha sovit fyra nätter på raken med bebis. (Vi har bestämt att den som ska jobba slipper sova med bebis och Nils jobbar mån-ons.) Även om jag inte kan hylla Alfs sömnmönster nog – det är SÅ mycket bättre än hur jag minns det med Ben och Bo) – så blir man ju lite sliten av att sova i sjok. En natt ser ut ungefär så här:

Mellan 21 och midnatt (ungefär): kvällsknorr och kämp med bajs. Jag och/eller Nils sitter med honom i soffan.

Midnatt: Alf sveper en flaska i famnen på Nils medan jag gör i ordning allt för natten. Detta innefattar: städa av mig själv och hoppa i sovkläder, diska och koka alla flaskor, skruva ihop tre flaskor och förbereda tre mjölkpulverdoser i dosetten och ställa in det + den laddade vattenkokaren med ställbar temperatur i sovrummet, lägga in skötbädd + blöjor, pysventiler, babyolja och tvättlappar i storsängen, bädda för Alf i babynestet i storsängen, fixa behagligt nattljus i rummet.

Sedan går jag och lägger mig med Alf och förhoppningsvis somnar han ganska snart. Vet att han inte kan ha en dygnsrytm än, men det är som att han lite fattar vad som är natt ändå. Än så länge och ta i trä osv.

Alf väcker mig sedan kl 3. Jag fixar en flaska, matar och rapar honom och sänker ner honom i nestet igen.

Cirka 3:30 sover vi förhoppningsvis igen.

Sedan vaknar han igen vid 6/6:30 och proceduren upprepas.

Vid 9/9:30 får han tredje flaskan och så går vi upp och gör frukost till storbarnen som är JÄTTEHUNGRIGA och absolut kan fixa frukost själva, men gärna väntar på mammi som gör det så bra.

Så, ni ser. Nätterna är egentligen kanon. Men det ska ändå bli skönt att få sova utan uppvak två nätter på raken nu, när jag går in i och jobbar torsdag-fredag och låter Nils testa livet som föräldraledig med spädis.

Hepp, nu vaknar AffeKaffe!

Dagen i bilder

Det finns såklart massor av bra saker med att amma, men att inte amma är också bra. Till exempel kan jag och Nils ta varannan natt med Bubblan och i natt sov jag som en stock. Strax före 10 gick jag upp och ner och kollade på bebis som sov i soffan, bredvid Nils.

Jag gjorde frukost till Ben och Bo …

… och sedan tittade vi traditionsenligt i bokreakatalogen och ringade in, med varsin färg, vilka böcker vi önskade oss. Jag valde bland annat Samlade verk och Jonas Crambys tacobok.

Lördagar är Bens simskoledag och det är hans och min grej. Så jag körde dit och förhöll mig till de nya restriktionerna, vilket innebar att duscha hemma och vänta utanför.

Hemma igen var det mesta sig likt. Bubblan brukar sova i pyjamas, men i natt hade den blivit kladdig pga orsak.

Jag sitter oerhört mycket i soffan dessa dagar. Och tackar Netflix för att hela Parks and recreation nu finns till mitt förfogande.

Kläder finnes och ibland hamnar de på liten kropp!

Jag ”lagade” lunch till Ben och Bo och råttorna fick också ta del.

Bullen är mycket mindre än sin syster Plutten och brukar få kämpa för att få ta del av maten. Det syns nästan här, när hon fångar en köttbulle.

När bebis sover får man passa på att städa köket och koka flaskdelar.

Det här med att flaskmata, va? Jag vet att amning är praktiskt på många vis, men än så länge sover han så himla gott efter att ha sänkt 90 ml ersättning. Jag njuter så länge jag kan.

Passade på att sätta ett långkok inför kvällen.

Sedan lagade jag pannkaksmiddag till Ben och Bo och skeppade iväg dem på övernattning hos kompis. Bens första! Så stort.

Hemma igen gjorde jag tillbehör till texmexafton: pico de gallo, guacamole, stekt majs, ris, sallad, refried beans, koriander, lime etc. Nils brorsa kom på besök.

Vi avslutade med ett parti Munchkins. Eller, jag avslutar nu, med att fixa köket och flaskorna för natten. Det är mysigt att hänga runt i köket medan Nils håller koll på lille. Ja, mer spännande än så blir det inte just nu. Men det är bra. Allt är bra.

Status

Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem från BB (och åtta dagar sedan Bubblan plockades ut). Låt oss titta på hur det går med allt!

Det största som hänt är såklart att han är född och här. Men det som gjort sig mest påmint första veckan är smärtorna efter kejsarsnittet, så låt oss börja där.

Jag tycker att det är intressant att man skickas hem efter en större magtraumaoperation med orden ”köp alvedon och ipren”. Eller … intressant kanske är fel ord. Uppåt väggarna, kanske? Det är som att allt som rör barnafödande är förknippat väldigt starkt med att man ska stå ut. Är det för att det anses som så naturligt att föda barn? ”Jaha, så du sprack från a till ö, då får du väl leva med stomi, vad är problemet?” ”Blodpropp och infektion i livmodern, sa du? Det är helt normalt, många får det.” ”Nu har vi sytt ihop sju olika lager i din kropp, från maghuden och in till livmodern. Det kan göra lite ont, så köp alvedon.”

Man ska väl inte klaga, man har ju fått en alldeles underbar bebis, ”alla andra” fixar det så bra. Jag vet inte. Det är bara konstigt att inte få mer liksom … medicin eller stöd eller information när man trasas sönder alldeles.

Med det sagt så ser jag definitivt en ljusning. Jag kan nu resa mig och sätta mig utan att gråta av smärta. Jag har kört bil och till och med jobbat en dag och när jag hostar gör det fortfarande pissont, men inte så att jag tror att stygnen går upp.

Brösten gick det bättre med! Det var två smärtfyllda dagar då de var hårda som stenar. Jag övervägde att handmjölka lite för att få bort det värsta och minska risken för mjölkstockning, men lät bli. Och efter de där två dagarna kändes de mjukare igen. Jag tror att de är okej nu och har slutat med sportbehå.

Och så Bubblan då. Hjälp vad han är mjuk. Jag är alldeles kär. Han ligger bredvid mig nu och kuttrar i sömnen. Jag minns inte att Ben och Bo kuttrade så här mycket. Det låter som en duva, på ett gulligt sätt. Han är lik Bo, mest, men också Ben. Både jag och Nils kommer på oss med att kalla honom Ben, när vi inte säger Bubblan, Bubblis eller lille. Vi har dock ett riktigt namn på lut. Återkommer till det.

Regelbundenhet och begriplighet är två ord jag aldrig trodde att jag skulle förknippa med en bebis, men hittills, åtta dagar in, är Bubblan väldigt enkel att förstå. Han äter med 2,5 till 4 timmars mellanrum, 60-90 ml per gång, och somnar oftast om ganska direkt efter att ha rapat och fisit färdigt. Ta i allt trä i världen, men detta pågår även om nätterna.

Han har det jobbigt med bajsandet, men det är ju inte så konstigt eftersom tarmarna inte är mogna. Tycker att han jobbar på bra, utifrån förutsättningarna han har.

Ett eller två vakenpass per dygn har det blivit. Alltså att han inte somnar om direkt efter mat och gasutsläpp. Då ligger han och kikar med en skeptisk, butter min. Det är väldigt sött och jag är som förundrad över att han kan vara vaken och nöjd. Det är så lyxigt.

Nu kom Nils hem från att ha lämnat Ben och Bo på bondgårdskalas. Det betyder att jag ska hoppa in i bilen och åka köpa en ny telefon (min är i livets slutskede) innan jag åker och hämtar barna på nämnda bondgård.

Dag fem

När jag diskar alla 30 delar till Bubblans sex Mam-flaskor, kokar dem och ställer på tork så infaller samma känsla av tillfredsställelse som tidigare bebisperioder. Det goa i känslan av att hinna med att fixa, att allt flyter, att det funkar. Att få dagarna att funka är allt som räknas och det räcker så bra.

När det blir ny dag gör jag highfive med Bubblan och säger ”vi klarade det!”. Som att jag får göra en bock i kanten på ett göromål. Jag känner mig inte bara nöjd utan lycklig över att vi fixade ännu en natt.

Den här gången är det mer som ska funka varje dag. Bo ska på friidrott och trummor, Ben ska ha med sig namnad stjärtlapp till skolan, alla ytterkläder är blöta, Ben ska på gymnastik, Bo ska fira på skolan och behöver snacks eller godis obs ej med nötter, Ben ska nattas när jag är ensam med honom och Bubblan samtidigt som Bubblan vaknar och är ledsen osv osv.

”Folk” har sagt att tredje barnet är så enkelt, för det bara ”åker med”. Jag tror att tredje barnet kan vara precis hur jobbigt eller enkelt som helst, precis som alla barn, men det finns ett större krav/önskemål på ett ”åka med”-barn när man redan har två (eller ett för den delen) som behöver hjälp och uppmärksamhet. Nu är Bubblan inte ens en vecka gammal, men uj vad jag hoppas att det fortsätter så här. Ta i allt trä i världen, men än så länge har han inte skrikit eller gnällt mer än sådär en halvtimme åt gången. Det enda som varit struligt har varit bajsandet, som uteblev tre dagar på raken. Men den här gången finns det ju så mycket svar att få i olika grupper på www och efter att vi bytt ersättning tror jag att vi kan se en ljusning (vet att det tar tid att vänja sig vid en ny ersättning, men någonting blev faktiskt bättre nästan omedelbart efter att vi bytt från vanliga Nan till Nan HA). Och så finns det pysventiler nu. Vilken grej!

On another note gick Bossas vinterskor sönder på ett akut sätt och då tog jag tillfället i akt att ta mig utanför huset för första gången sedan jag åkte hem från BB. Mätte Bossas fötter och åkte till Stadium och insåg att hon nu ska ha storlek 36. Det är den storlek jag själv hade, ibland, innan jag började föda barn (är nu en 38 eller 38,5), så nu har jag alltså ett barn som ska ha skor från vuxenavdelningen.

En pytteliten, en jättestor.

I natt ska Nils ta Bubblan och jag ska få sova en ljuvlig ostörd sömn inne hos Ben. Tänk om någon sagt det till mig för några år sedan, när Ben skrek av smärtor varje natt i 2,5 års tid, att Bens rum skulle vara ett haven for sleep? Tanken är i alla fall att jag ska vara pigg i morgon, för jag ska jobba. Hoppas att de lagat hissen på jobbet önskar mina stygn i magen.

Hemme

I söndags vid lunchtid fick jag ok go från BB att åka hem. Det var uppspelta syskon som sladdade in till förlossningsentrén för att plocka upp mig. Det här med covidrestriktionerna skapar för övrigt oväntade bekymmer. Som hur jag skulle kunna ta mig ner från BB-rummet med bebis, babyskydd och massa packning, när jag inte fick (eller kunde) bära något. Men de hade löst det med en BB-värd som kom och hjälpte mig. Tycker det låter som ett mysigt jobb, BB-värd. I alla fall, Bubblan fick sitta fram och jag, Ben och Bo fick preciiis plats i baksätet. Det är inte en familjebil, vår lilla minicooper.

Hemma väntade massa presenter. Gud, vi har fått så mycket blommor och lyckönskningar. Det är så fint.

Annars har vi mest suttit i soffan och känt på det här med att vara fem. Eller sju, då, med råttorna, som barnen poängterar.

Jag och Bubblan har varit på återbesök och kollat hörsel och gjort en läkarundersökning. Han klarade besiktningen med full pott. Dock har han lite gulsot, vilket vi ska hålla koll på. Det är så lite, så de tror med bestämdhet att det kommer att försvinna när han kommit igång ordentligt med mat och bajs.

Och så har vi bekantat oss med the many faces of Bubblan.

I dag rann mjölken till. Jag hade börjat hoppas att den inte skulle göra det, men nu har den gjort sig påmind rejält, med två ömma handbollar som resultat. Det är lite som vattenkvaddlar, en ny smärta för att distrahera mig från en annan.

Jag frågade efter tabletter för att hindra mjölktillströmning på BB, men de har slutat med det. Tydligen är bieffekterna värre än nyttan. Så det är bara att härda ut. Jag har tryckt på mig en sportbehå och hoppas på det bästa.

Vill också säga STORT TACK till alla grattis här på bloggen. Det gör mig rörd och glad. Jag är så tacksam.

Bradpittsarmpit testar: kejsarsnitt

Det var ju lite typiskt att just den förlossning som inte fick starta med vattenavgång gjorde det. I fredags kväll, mitt i tacosen, kände jag hur någonting ohejdbart vällde ur mig. ”Nämen nu gick nog vattnet?” sa jag och la mig platt i soffan medan febril aktivitet inleddes av resten av familjemedlemmarna. Jag ringde förlossningen, som bad mig ringa 112. En ambulans beställdes och den kom blixtsnabbt, kändes det som. Medan Bo gick igenom min lista och packade det sista vällde fyra sjukvårdsproffs in i huset och skapade trygg stämning hos mig, men tyvärr en skärrad känsla hos Ben.

Medan Kajsa hoppade in i en taxi i Majorna, för att komma och hänga med Bo och Ben, hoppade (nåja) jag och Nils in i ambulansen och åkte till akutmottagningen för gravida. Här ligger jag med ctg för att kolla Bubblans aktivitet. Det var väldigt skönt att få livstecken inifrån magen, för jag kände inga rörelser. Däremot kände jag en extremt stark kissnödighet och när de satte en kateter på mig kom det ut 1,1 liter. Hehe, stor tjej, stor blåsa, visst?

I alla fall. Läkaren jag träffade var chockad över mängden kiss och här började hon tvivla på att jag verkligen haft vattenavgång. Med en så fylld blåsa kan det mycket väl ha varit kiss som kom ut, resonerade hon. Jag fick lägga mig i gynstolen för att hon skulle bekräfta att det rann från livmodern och då kom det typiskt nog ingenting. Det gav henne vatten på kvarnen och hon började prata om hemfärd. Fick panik, för jag visste att vattnet gått. Som tur var började det rinna igen en stund senare och eftersom jag då hade kateter var saken klar och läkaren beställde akut snitt.

Jag fick rullstolsskjuts upp till förlossningen och inväntade operationsmöjlighet. Klockan var visst nästan kvart i elva vid det här laget, ser jag. Här blev jag tvungen att ta av mig min ring och det såg jag som en omöjlighet pga svullna fingrar. Men när de hotade att klippa av den så löste det sig, medelst glidmedel.

Vid halv midnatt rullades jag upp till operation och från och med då var det full careta. Det var jättemycket personal i rummet, kanske 10 personer, och jag kände mig så sedd och omhändertagen. Alla var så snälla och jag fick en arg spruta i ryggen som gjorde att jag tappade all känsel från under brösten och nedåt.

Det var som jag föreställt mig, baserat på film och teve, med ett skynke mellan mig och läkarna och en stark lampa som jag absolut inte tillät mig titta på, för där kunde jag se en spegelbild av vad som pågick.

Här var jag rädd. Och hade mycket smink kvar från tidigare på dagen, ser jag.

En blödning uppstod, som gjorde att jag förlorade över en liter blod, men på det stora hela gick det bra och 00:02 kom han ut och klarade därmed prematurgränsen med två minuter. Själva ingreppet gick verkligen undan och trots att jag inte kände smärta så kändes det väldigt mycket. Som kanske när man drar ut en tand hos tandläkaren. Bök och stök. Häftig upplevelse.

Jag rullades iväg till uppvak, där en sköterska kontrollerade känselns återkomst. Så märkligt att vara oförmögen att röra på tårna fast man säger åt dem.

När jag fick ett ”ok go” på uppvaket rullades vi ner till förlossningrummet igen. Nils fick mata Bubblan, som verkar fatta det här med flaska från start. Tur.

När jag fått tillbaka känseln skulle jag träna på att resa mig. Och herregud vilken smärta. Första försöken gick helt enkelt inte. Magen brann. Men sedan kom jag upp. Den här bilden visar vilken juicig historia det är att föda barn. Blod, kiss och avslag. Kanske ett bandnamn för framtiden?

All smärta och alla vätskor är givetvis värt det. 50 centimeter och 3700 gram av livsmening.

Fram emot lunch fanns det ett BB-rum till mig och Bubblan och då fick Nils åka hem. Bara den födande får stanna, pga covid. Så jag och mitt nya barn fick vara allena ett dygn innan vi i söndags, vänta i går alltså, fick åka hem. Men mer om det vid senare tillfälle.

Jag ger förlossningen 10 av 10. Det var så tryggt och fint hela vägen och alla var så snälla. Jag kände mig ompysslad, vilket jag var noga med att säga. ”Du har inte så höga krav på ompyssling” sa någon, men det var så det kändes.

Smärtorna efter kejsarsnitt, dock. Ja jävlar. Med tanke på traumat kroppen går igenom och mängden kroppslager som blir uppskurna och sedan ihopsydda så borde det kanske inte komma som en chock, men … herregud vad ont det gör att röra sig. Ännu så här tre dagar senare. Hoppas verkligen att det släpper snart, för det är inte så kompatibelt att ha så här ont och samtidigt ta hand om en nyfödd.

Huvet ner å fötterna upp tack

Skäms lite i dag för att jag stöllgooglade saker som fick mig att bli orolig och sedan bloggade om det utan att passera gå. Eller i alla fall utan att ringa MVC och ställa frågor först. Det har jag gjort nu, i alla fall. Jag fick prata med en som sa att det är lite olika vad man säger i olika regioner, gällande barn som ligger i tvärläge i slutet av graviditeten. I Göteborg brukar man inte säga något särskilt, sa hon, men hon höll med om att tvärläge innebär en risk. Fast bara om vattnet går och ”det är ju ovanligt att förlossningen inleds med att vattnet går hemma”.

I alla fall. Hon landade i att jag absolut skulle lägga mig ner och ringa förlossningen om vattnet skulle gå nu under helgen och att de på förlossningen sedan ska ge mig vidare instruktioner om hur jag bör åka in.

Så … que sera sera I guess. Skönt att jag får åka in till förlossningen redan på måndag i alla fall. Kanske att jag gör som Tom Hanks i flygplatsfilmen och flyttar in på Östra sjukhuset om bebisen inte går att vända rätt. Övernatta i något väntrum eller skrubb tills det blir skarpt läge. Äta automatmat.

Tvärläge, åtta röda och två vita

Man ska ju inte googla vård och kropp och sådant, men nu har jag googlat vändningsförsök och tvärläge och känner en pockande oro. Tydligen är risken stor att navelsträngen kommer i kläm och orsakar syrebrist och eventuellt död hos barnet om vattnet skulle gå när bebisen ligger tvärsöver, så som Bubblan ligger. Instruktionerna är att lägga sig ned och invänta ambulans om det skulle ske. Varför har inte min barnmorska på MVC sagt något om det? Okej, jag kanske överreagerar. Men … vad dålig jag är på att vara lugn i att det ”säkert går bra”. Det gick ju så dåligt med Bulten.

Jag har i alla fall tid för vändningsförsök på måndag. Det är bara tre hela dagar kvar till dess och då kommer jag att befinna mig på tryggt avstånd till akutsnitt om något skulle hända eller om något skulle visa sig på ultraljudet som föregår vändningsförsöket. Eller … om vändingsförsöket triggar förlossningen, vilket tydligen också kan hända. Gud, jag önskar att Nils fick vara med på måndag. Vill verkligen att han ska få uppleva ett första möte med bebisen direkt efter ankomst för jag vet att han känt väldigt starka feelings de andra gångerna och den här gången känns det extra viktigt, för han har svårt att riktigt fatta (eller se fram emot) att det ska komma en bebis. Men … det är ju som det är nu och jag får åka in själv.

En grej till, sedan ska jag sluta noja. Det här med att det är jättefarligt om förlossningen drar igång med bebisen i tvärläge och så sägs det att det inte blir tid för snitt förrän en vecka före beräknat datum, what’s up med det? Ben kom två veckor före utsatt datum och det känns i förvärkarna och mensmagen som att Bubblan också vill komma tidigt. Jag tror att jag måste vara besvärlig på måndag, om det inte går att vända honom, och efterfråga snitt så snart som möjligt. Han är ju liksom helt färdigbakad, så varför vänta?

Jamen lite så går tankarna just nu! En mer positiv sak är att jag beställt en vinlåda med tio italienska flaskor. Första gången jag gör det och blev förvånad över att leveransen sker redan nu på söndag, hela vägen till dörren, och att det är fraktfritt. Behöver aldrig gå till Systembolaget igen.