Brad Pitt's armpit

Vad fina saker ni skriver till mig i kommentarsfälten. Tack! Jag blir väldigt glad.

Nu till en sak jag tänkt på, som är ofarlig att skriva om på så vis att det inte hänger ut någon annan än mig själv som en lite ohärlig människa.

Jo, jag sa ju tidigare här att jag är befriad från avundsjuka. Det lät kanske skrytigt (?), så jag vill för balansens skull skriva om hur jag absolut inte går opåverkad genom livet av saker som rör andras liv.

Så här, två saker som skulle kunna göra mig avundsjuk på ”could this have been me?”-sättet är: 1. min gamla klasskamrat från journalisthögskolan får en egen talkshow på Skavlans slot på SVT och 2. min gamla bästis Henrik (som jag för övrigt har kontakt med igen, hurra) får jobb som programledare på P1 Morgon.

När informationen om dessa människors nya gig når mig säger min hjärna (tyst) ”mm, ser du vad bra det går för henne/honom, blir du inte lite avundsjuk nu?” (jag har aldrig sagt att min hjärna var särskilt trevlig) och då känner jag automatisk efter och jag blir verkligen noll procent avundsjuk, bara genuint glad för deras skull. Ingen avundsjuka, bara unnsamhet.

Det som däremot andra gör och som påverkar mig enormt på ett sätt som går ut över mitt mående, humör, självförtroende osv är hur folk pratar när de pratar om pengar. Och aldrig har ett exempel varit tydligare än det som sker i den separatistiska ekonomigrupp jag är med i på Facebook.

Gruppen består av nästan 150 000 kvinnor som diskuterar aktier, fonder, sparande, avdrag, lön och allt annat som rör privatekonomi. Jag blev inbjuden av en vän för att jag ville få tips och se om jag, min nätta och oregelbundna inkomst till trots, kunde komma igång med ett sparande. Och jag har för all del fått en del goda råd och sedan några år tillbaka har jag och Nils satt undan en femhundralapp var i månaden på ett ISK-konto (fråga mig inte om ISK) som ej rörs, samt flyttat barnens sparande (300 per månad och barn) från deras gamla sparkonton till likadana ISK-konton (igen, vet ej riktigt vad detta är) där jag och Nils står för varsitt barnkonto (Affe har ännu inget). Jag har också, när det varit lite extra tuffa tider inkomstmässigt, gått igenom alla våra utgifter och satt upp en månadsbudget som jag och Nils lyckades hålla. So far so good. Det som gör att jag inte klarar av att hantera att vara kvar i gruppen är den störtflod av kommentarer och inlägg på följande teman:

Surhet/upprördhet över att det blir ”meningslöst” att tjäna mer en en viss summa i månaden, för ”då blir det så mycket skatt”. De som skriver detta påstår att det är orättvist, eftersom de ”får ut mindre än de som inte behöver skatta så mycket”.

Detta gör mig ursinnig, ledsen och lite äcklad och jag vill säga halloj, du får ALLTID mer, ju mer du tjänar. Det är inte som att du måste börja skatta mer på den del av lönen som ligger under den magiska gränsen – bara på den del som ligger över. Det ingår i det system vi har, och ska värna om, som gör att vi alla kan ta del av en av världens finaste välfärder. Har dessa människor aldrig varit sjuka? Haft barn i skolan? Haft en tuff period i livet? Sett vad barnomsorg och sjukvård kostar i andra länder? Överhuvudtaget SETT ANDRA MÄNNISKOR? Det är som att klaga över att man måste betala vinstskatt på sin bostadsförsäljning. Hallå, det är en VINST du gjort. Det var pengar du inte hade som som du nu har bara för att du råkat vara privvad nog att kunna köpa ditt hem och tursam nog att bo i en del av landet där priserna skenat. Det är ingen straffavgift du ålagts, det är en liten del av en summa pengar du vunnit utan att ha gjort ett vidare aktivt arbete. Du har vunnit på lotto. Morr.

Det extrema månadssparandet.

Det här kanske egentligen ändå är en form av avundsjuka, för det är väl supertoppen att man kan spara mycket, men jag glömmer att det sparande som många vittnar om i gruppen ej är normalt. Alltså folk sparar så mycket. 10 procent av ens disponibla inkomst verkar vara ett slags absolut minimum och många berättar att de sparar 50, 60 eller 70 procent av sin inkomst. De har koll på aktier, fonder och olika avdrag på sina deklarationer och har sparmål som handlar om att kunna ”leva på avkastningen” och gå i pension vid 50. Detta stressar mig enormt, för jag har jobbat på arbetsplatser där jag inte fått tjänstepension och jag har absolut inte sparat några stora tårtbitar av min inkomst, för jag har aldrig haft så mycket över.

Samtidigt inser jag att det är barockt att jag blir stressad och mår dåligt över hur mycket andra sparar. Jag har ju hur mycket som helst som jag inte trodde att jag skulle ha (familjen, vännerna, företaget) och det är absolut inte synd om mig. Jag äger till exempel min bostad (ihop med Nils och banken) och det är inte som att vi går hungriga. Det där med pensionen är förvisso ”något man bör tänka på” (right?) men vi kan ju alltid sälja huset när barnen flyttar hemifrån. We are good, mer än good, ändå påverkar kommentarerna mig till den grad att jag ibland känner mig värdelös som inte har ett fuck off-kapital. Kommentarsfälten i den här gruppen lurar mig att tro att ”alla” har det.

Hur folk sparar till sina barn.

Hjälp vad folk sparar mycket till sina barn. Obs, baserat på vad jag läser i den här gruppen. Det KAN väl inte stämma att de flesta stoppar undan hela barnbidraget i fonder och aktier som gör att det förvaltas och blir en miljon när barnet flyttar hemifrån? Eller att man ska ”kunna ge barnen handpenningen till bostaden” när de är 18? I så fall får mina barn det tufft, för de kommer ej att ha någon jättesumma när de lämnar hemmet. Eller jättesumma och jättesumma, jag har tänkt att de 300 i månaden som vi lägger undan blir en riktigt go’ pott till slut, men när jag är inne i Facebookgruppen blir jag varse att det är på tok för lite. Alltså jag VET att det inte är så (dessutom hoppas jag att jag skulle tycka att det vore en björntjänst att ge barnen en miljon eller insatsen till en lägenhet när de fyller 18 om jag hade haft medlen att göra så), men gruppen får mig i svaga stunder att känna så.

Vad är det här för resonemang från en medelklassmänniska som gjort en bostadsresa? Ja, inte vet jag, men jag vill väl landa i att jag helt enkelt inte ska vara med i den här gruppen längre, för den gör mig helt knäpp. Och så vill jag gärna få bekräftelse på att jag inte är ensam om att inte kunna spara supermycket och att det är helt okej och att det viktigaste är att man känner en meningsfullhet i ”häret och nuet”. (Vore jättetacksam för det.)

I dag är det tisdag och då är det jag och Kaffe för hela slanten. Häng med!

För första gången i livet hade Alf en tidig tid att passa, så vi ställde väckarklockan och var ute och gick strax efter åtta. Bävade lite för detta, för på förmiddagarna brukar vi sova ikapp det som förlorats under natten, så att säga, men det gick över förväntan.

Vi skulle till BVC, för enmånadskontroll.

Kaffe klarade besiktningen och har gått upp hela ett kilo sedan födseln. Här vilar han ut i matningsrummet i anslutning till väntrummet.

En som inte klarade besiktningen var jag. Läkaren, som var en väldigt kantig typ som varken såg mig i ögonen eller presenterade sig, reagerade med chock på informationen om att jag inte ammar Alf. ”Har du ingen mjölk?!” ”Nej, vi har bara valt att göra så här.” Och en stund senare: ”Men VARFÖR ammar du inte?” ”För att jag har gått tillbaka till jobbet och det funkar bättre med ersättning när vi delar lika på föräldraledigheten.” Hon kunde ej begripa detta konstiga tilltag. BVC-sköterskan, som är en allt annat än kantig typ, var extra gullig och rar när läkaren rantade på. Väldigt mycket god cop bad cop. Eller person med social skills vs. en utan.

Efter läkarbesöket gick vi på långpromenad och jag hade spellistan från mitt 40-årskalas i lurarna. Den innehåller alla låtar som ger mig all the feels. Läste i DN hur året då man fyllde 14 är ens formativa musikår. Jag måste vara en late bloomer, för i mitt fall är det 1999, alltså när jag fyllde 19. Sätt på Red hot chili peppers Californication-platta och jag kanske börjar kräkas av minnen och ångest.

Efter någon timme kom vi hem. Här är vårt hus och med hjälp av mina otroliga photoshopskills har jag illustrerat hur det ska byggas ut. Altanen ska bort och där ska vi (och med det menar jag professionella byggare) lägga ny grund och bygga en matsal. På matsalen blir det nytt sovrum och ett nytt tak (får jag anta) och där i bakgrunden kan man se hur ytterligare ett rum byggs till, från garaget. Detta kommer att kosta i runda slängar lika mycket som det kostar att köpa två hus i orten jag vuxit upp. Men eftersom vi lever i en märklig samtid där jag och Nils gjort bostadskarriär och där det är nästan gratis att låna pengar kan vi göra detta utan att vara miljonärer.

Insåg att jag behöver beställa ny brevlådedekal nu när vi är fem.

När vi kom in sov Kaffe fortfarande och då gäller det att passa på!

Laddade upp med min beverage of choice, saft + bubbelvatten, och satte fart med sysslorna.

Det viktigaste först: diska och koka dekonstruerade nappflaskor.

Sedan: tvätten. Ser ni vilken pysslig tjej jag är som återbrukat (haha) Affes ersättningsburkar?

Sedan följde rätt mycket av det här humöret.

Då får man gulla med tramsiga små fötter, skumpa runt och sjunga visor.

Mitt i allt kollade jag instagram och inget gör mig så glad som när Linnea Wikblad lagt upp massa stories.

Det som funkar bäst mot low energy Alf är att rulla vagn. Så det gjorde vi igen, på eftermiddagen. Spänstig jag kommer att bli som traskar så mycket.

Det känns bäst att ha ett mål för sin promenad, så vi gick till Coop på Wieselgrensplatsen och köpte helt vanliga grejer. Viktigast var Bamsetidningen. Ben prenumererar, men vi glömde hans nya nummer när vi var på vårdcentralen med honom häromveckan.

Återigen sov Alf gott när vi kom hem. Upp med honom på bordet och hugg i! Den här gången hann jag dammsuga och moppa golv i kök, hall och lilltoan.

När han väl vaknar efter en långpanna i bädden tror jag, av ljudet att döma, att han upplever någon slags hungerrelaterad KRIS och då är det brådis till käkstationen.

Vid 17-rycket tog Nils över bebishanterandet och då lagade jag mat. En slags sötsyrlig röra med lime, ketjap manis, socker osv med saltad vitkål, jordnötter, koriander och vitlöksris. Här kommer ett ristips: i stället för att bara koka som vanligt: stek riset en stund med vitlök och smör (eller margarin, som jag använder pga Bens allergier) och koka sedan på det klassiska sättet (dvs att vattnet får koka in). Vet inte om det funkar med långkornigt, men med basmati blir det jättegott. Obs, även kräsna barn verkar gilla.

Affe fick testa att sitta med, i babysittern. Det funkade en kortis, tror att han ännu är för svajig.

Sedan var det matteläxa med Bo och jag fick flashbacks till hur extremt frustrerad jag blev i skolan när jag inte fattade direkt. Tålamod är en dygd, eller hur man säger.

Nu är det kväll och jag sitter själv i köket med ett glas vitt och skriver det här. I morgon är det typ repris på i dag och sedan jobbar jag torsdag-fredag. Sånt är livet just nu.

Jag är verkligen ringrostig på det här med blogg. Eftersom det är helt frivilligt att läsa här så är det extremt onödigt av mig att censurera mig själv, men jag kan oftast inte förmå mig att slutföra ett inlägg, för jag tänker bara ”nej, varför skulle någon tycka att det eller det eller är intressant?”. Plus att det som upptar mycket av mina tankar som rör orättvisor och politik, tänker jag att alla andra, som är mer initierade eller har tf, säger mycket bättre. Och så kan ju storbarnen läsa nu och jag vill inte ta mig för stora friheter med innehåll som rör dem och hela mitt liv rör ju dem, så … Lägg därtill att jag blivit tesagd (kanske med stor rätta) av människor i min närhet att jag måste sluta hänga ut Nils och andra på bloggen, så … jag vet inte vad som blir kvar? Mitt avslag och kejsarsnittsärr, kanske?

Eller så ska jag bara sluta tänka så mycket och tramsa lite mer, som i början när jag använde bloggen som ett anteckningsblock eller bara la upp en bild. Får dock stora skamsköljningen när jag läser om hur jag efter Bossas födsel dokumenterade min viktnedgång vecka för vecka. Herre … Jamen det får väl ses som ett kul tecken på att man kan utvecklas även efter 30. Det får mig att bli spänd på hur jag är och vad jag tycker när jag är 50. KUL med livet som går och hur det blir med allt.

Tills vidare testar jag en klassisk blogglista.

Vad gör du just nu?

Sitter vid köksbordet, som i väntan på vår matsal som ska byggas (det blir bygge! Bygglov och banklån är kirrat!) står i vardagsrummet. Lyssnar på Alf som flämtar, gnyr och skriker i Nils famn samt Liverpoolmatchen som spelas på Nils dator. Har precis kvällsduschat, för i morgon är jag ensam med Affe-Kaffe och då vet jag inte hur det blir med duschtid.

Vad skrämmer dig?

För att använda USA-poddens mest populära ord: polariseringen i samhället och falsk balans. Hörde uttrycket falsk balans i Raserietpodden som hade hört det från Emma Frans. Det är det som uppstår när exempelvis en feminist eller mänsklig rättighetsperson ska intervjuas och redaktionen tar in en från yttersta extremhögerkanten som motviktsröst. Eller när en forskare måste stå till svars mot en antivaccare. Ansatsen är kanske att uppnå en balanserad diskussion, eller whatever, men det blir falskt. Det är liksom fakta mot åsikt. Vetenskap mot tyckande. Eller lagstadgade antidiskrimineringsgrunder mot dumheter. Utvecklingen gör mig riktigt rädd.

Vad peppar dig?

Att planera resor och roligheter! Styra upp saker att längta efter. Jädrar vad kul det ska bli att få göra saker igen. Hoppar på stället bara av tanken på att få åka till Nordens Ark med barnen.

Vad vill du ha som huvudsyssla om fem år?

Det jag gör nu (fast med lite mer stabil inkomst) + författare.

Vad får dig att gråta?

Nämen jag kan inte se barn som far illa ens på film. Eller gamla som är ensamma och mår dåligt av det. Jag gråter också när jag och Nils bråkar eller när vi inte kommunicerar bra. Det jobbar vi på i familjerådgivningen. Alltså vi jobbar inte på att jag ska gråta mindre, men på det andra.

Vad är det sista du tänker på innan du somnar?

Jag brukar försöka göra den där avslappningsövningen när en kroppsdel i taget ska bli avslappnad och tung. Det funkar dock sällan och då städar jag och inreder huset i huvudet. Ser framför mig hur fint det blir i alla rum. Det funkar ibland. Funkar för att somna, alltså. Jag är urdålig på att somna.

Vad måste du ha hemma i matväg?

Nu är det ju mjölkersättning som är det största måstet. Annars är det Bens allergimat som han ”går runt på”, dvs mjölk- och glutenfri havreyoghurt från Oddly good, spannmålsfria chokladflingor och spannmålsfritt knäckebröd. Vill också alltid ha ägg, kaffe, parmesan, vitlök, olivolja, pasta och chiliflakes hemma. Då klarar man (jag) sig (mig).

Vad läser du just nu?

Ålevangeliet. Började i den efter förra bokrean, men fastnade ej. Läser den när jag gått och lagt mig nu, för jag blir sömnig av den.

Vad är skönt?

Att det blir morgon och att man har natten avklarad, att vara i fas med hemmet och alla sysslor, att ha vardagsmaten planerad och inhandlad för veckan som kommer, att bada badkar med vin och bok och att bli ompysslad, alltså att någon annan tänkt åt en och kanske löst någon grej för en.

Vad gör du när du är arg?

Jag blir extremt lösningsorienterad och listar åtgärder för att komma till rätta med det jag upplever som orätt. Om det inte är ilska i relationen, då gråter jag.

Vad är din vanligaste hälsningsfras på sms?

Halloj!

Vad är du avundsjuk på?

Nästan ingenting. På riktigt. Jag är väldigt glad över att vara befriad från avundsjukekänslor, det verkar pissjobbigt.

Vad brukar folk kalla dig?

Mary eller Pingis. Kajsa kallar mig ibland för Hellbärs, det gillar jag.

Vad är ingredienserna för en bra utekväll?

Att börja tidigt och att välja goa pubar där man kan prata. Är ej en dansant klubbig tjeja.

Vad är det gulligaste som finns?

Sovsvettiga bebisar i pyjamas och rufsigt hår, I guess. Men en annan väldigt gullig grej var när Kajsa frågade Ben om han säger Kex eller Kjex och han blixtsnabbt svarade ”CHEX”.

Vad såg du senast på en scen?

Oj, minns ej. Men det var någon konsert på Pustervik.

Vad vill du rekommendera?

Att check yourself. I stället för att fundera på hur alla ska uppfatta dig (eller ditt, eh, varumärke), fundera på vem du vill vara.

Halloj, nu är sötebrödsdagarna lite förbi med den här. Det hade ju varit naivt att tro att Alf bara skulle äta och sova och däremellan vara nöjd hela livet, så det är inget konstigt, men hjälp vad min gamla bebisångest triggas igång av skrik och knorr. ”Den här gången slutar han nog aldrig” tänker jag direkt när han blir missnöjd och så börjar jag svettas. Pga tidigare upplevelser glömmer min hjärna att det är normalt att bebisar skriker. Herregud, han växer nästan så det syns i realtid, inte konstigt att det känns obehagligt i kroppen. För att inte tala om att inte kunna pass some gas utan hjälp, måste ju vara hemskt.

Han är i alla fall relativt sett superchill och nätterna har fortsatt vara heeelt okej. Kan knappt begripa att han verkar fatta att det är natt när det är natt. Trodde inte så här små kunde begripa det. Måste påminna mig om att vara glad så länge det varar.

Annat som hänt är att vi varit ute och gått med vagn. Prisa gudarna att snön smält, vad mycket lättare livet blev. Är för övrigt så nöjd med vagnköpet. En Brio Go någonting inklusive allt (alltså ligg- och ställbar sittdel) för 900 kronor (på Blocket). Visste inte att den skulle ha så praktiskt reglerbart handtag att till och med den näst minste i familjen får bekväm hållhöjd.

I dag gick jag och Affekaffe ensamma på tur och hämtade vårt bokreapaket. Eftersom barnen ville ha ganska många böcker, och sådant får man ju uppmuntra, begränsade jag och Nils oss till en bok var. Min tacobok visade sig mest innehålla recept som kräver beställning av råvaror från nätbutiker med Mexikofokus samt två dagars tillagningstid eller i alla fall väldigt många steg.

Det blir en rolig utmaning! Men inte lika stor utmaning som Nils fick med sin bok, som inte handlar så mycket om odling (som han trodde) som om hur man klipper får och mjölkar kor, hehe.

Goda nyheter är att mitt kejsarsnitt läker fint. Översta bilden är tagen en vecka efter operation och nedersta i går, dvs drygt tre veckor efter snittet. Har zoomat in ganska mycket, för bilderna i helhet visar så mycket konstiga veck och könshår och det vill jag bespara er, men visst ser det ganska fint ut? Som en skeptisk mun.

Nej nu skriks det för full hals från vardagsrummet, så jag ska sätta fart med min mise en place för natten och befria Nils från tröstarbetet.

Nämen hej, det är bara lilla jag i en onaturlig ställning som testar självutlösaren i min nya telefon för att göra mig själv uppmärksam på att jag är tillbaka på kontoret och att jag har vanliga byxor på mig, alltså inte tights eller gravidjeans.

I dag är Alfs beräknade ankomstdag, men han har redan funnits i tre veckor minus en dag. Och jag är här, överst i Lagerhuset, och ska jobba jobb. Det är märkligt och jag känner att jag har svårt för att vara i nuet, för att använda en klyscha.

Eller, när jag sitter i soffan och stirrar in i lillnyllet känner jag att jag är där och då, eller i ”nu”. Men annars finner jag mig googla solens upp- och nedgång i mars och bebis utveckling vid en, två och tre månader. Längtar så efter att kunna rulla vagn i vårvärme, bada badkar, börja jogga, träffa vänner utomhus, få vaccin och allt det där. Och efter första leendet och att Affe ska få stabil nacke så att det känns mindre bräckligt att bära honom i sele.

Men tillbaka till mina byxor! Jag gick upp 30 kilo under graviditeten och nu, precis som efter andra födslar, är det lite bekymmer med persedlar. Hemma har jag mest morgonrock och pyjamas och även om jag aldrig sätter klädkod för mig själv så vill jag ha något annat på mig utanför huset och just nu passar endast ett par byxor och det är barely, verkligen BARELY, att det går. Har ju också ett rejält stygnprytt operationsärr att ta hänsyn till (om någon missat), så det kräver lite pyssel att 1. täcka mig med plagg och 2. inte få mer ont pga skav. Lyckades hyfsat i dag, men ser ändå fram emot att kunna lägga till en trea på listan och även få känna mig lite snygg. Men det kommer väl. Obs, är fullt medveten om att jag kanske inte alls kommer att kunna ha mina gamla kläder. Kroppen works in mysterious ways och jag kan mycket väl få en ny ”stomme” efter det här. Men det hade varit kul (och mindre dyrt än alternativet) att kunna bära plagg jag äger och tycker om.

Konstigt att vara tillbaka hur som helst. Det är som att jag har en hemlighet. ”Här går jag och hämtar kaffe som en vanlig jobbare, men ingen vet att det samtidigt rinner avslag ur mig.”

Nu har jag varit hemma själv med Alf (han heter Alf!) och BenochBo i tvåkommafem dagar. Storbarnen har sportlov och även om de har kvar sina fritidsplatser ett par veckor till så tänkte vi att det är klart att de kan vara hemma när en av oss vuxna ändå kommer att vara föräldraledig.

Det har varit … intensivt. Vilken skillnad att vara hemma två vuxna och en bebis jämfört med en vuxen och tre barn. (Genispaning.) Särskilt efter att ha sovit fyra nätter på raken med bebis. (Vi har bestämt att den som ska jobba slipper sova med bebis och Nils jobbar mån-ons.) Även om jag inte kan hylla Alfs sömnmönster nog – det är SÅ mycket bättre än hur jag minns det med Ben och Bo) – så blir man ju lite sliten av att sova i sjok. En natt ser ut ungefär så här:

Mellan 21 och midnatt (ungefär): kvällsknorr och kämp med bajs. Jag och/eller Nils sitter med honom i soffan.

Midnatt: Alf sveper en flaska i famnen på Nils medan jag gör i ordning allt för natten. Detta innefattar: städa av mig själv och hoppa i sovkläder, diska och koka alla flaskor, skruva ihop tre flaskor och förbereda tre mjölkpulverdoser i dosetten och ställa in det + den laddade vattenkokaren med ställbar temperatur i sovrummet, lägga in skötbädd + blöjor, pysventiler, babyolja och tvättlappar i storsängen, bädda för Alf i babynestet i storsängen, fixa behagligt nattljus i rummet.

Sedan går jag och lägger mig med Alf och förhoppningsvis somnar han ganska snart. Vet att han inte kan ha en dygnsrytm än, men det är som att han lite fattar vad som är natt ändå. Än så länge och ta i trä osv.

Alf väcker mig sedan kl 3. Jag fixar en flaska, matar och rapar honom och sänker ner honom i nestet igen.

Cirka 3:30 sover vi förhoppningsvis igen.

Sedan vaknar han igen vid 6/6:30 och proceduren upprepas.

Vid 9/9:30 får han tredje flaskan och så går vi upp och gör frukost till storbarnen som är JÄTTEHUNGRIGA och absolut kan fixa frukost själva, men gärna väntar på mammi som gör det så bra.

Så, ni ser. Nätterna är egentligen kanon. Men det ska ändå bli skönt att få sova utan uppvak två nätter på raken nu, när jag går in i och jobbar torsdag-fredag och låter Nils testa livet som föräldraledig med spädis.

Hepp, nu vaknar AffeKaffe!

Det finns såklart massor av bra saker med att amma, men att inte amma är också bra. Till exempel kan jag och Nils ta varannan natt med Bubblan och i natt sov jag som en stock. Strax före 10 gick jag upp och ner och kollade på bebis som sov i soffan, bredvid Nils.

Jag gjorde frukost till Ben och Bo …

… och sedan tittade vi traditionsenligt i bokreakatalogen och ringade in, med varsin färg, vilka böcker vi önskade oss. Jag valde bland annat Samlade verk och Jonas Crambys tacobok.

Lördagar är Bens simskoledag och det är hans och min grej. Så jag körde dit och förhöll mig till de nya restriktionerna, vilket innebar att duscha hemma och vänta utanför.

Hemma igen var det mesta sig likt. Bubblan brukar sova i pyjamas, men i natt hade den blivit kladdig pga orsak.

Jag sitter oerhört mycket i soffan dessa dagar. Och tackar Netflix för att hela Parks and recreation nu finns till mitt förfogande.

Kläder finnes och ibland hamnar de på liten kropp!

Jag ”lagade” lunch till Ben och Bo och råttorna fick också ta del.

Bullen är mycket mindre än sin syster Plutten och brukar få kämpa för att få ta del av maten. Det syns nästan här, när hon fångar en köttbulle.

När bebis sover får man passa på att städa köket och koka flaskdelar.

Det här med att flaskmata, va? Jag vet att amning är praktiskt på många vis, men än så länge sover han så himla gott efter att ha sänkt 90 ml ersättning. Jag njuter så länge jag kan.

Passade på att sätta ett långkok inför kvällen.

Sedan lagade jag pannkaksmiddag till Ben och Bo och skeppade iväg dem på övernattning hos kompis. Bens första! Så stort.

Hemma igen gjorde jag tillbehör till texmexafton: pico de gallo, guacamole, stekt majs, ris, sallad, refried beans, koriander, lime etc. Nils brorsa kom på besök.

Vi avslutade med ett parti Munchkins. Eller, jag avslutar nu, med att fixa köket och flaskorna för natten. Det är mysigt att hänga runt i köket medan Nils håller koll på lille. Ja, mer spännande än så blir det inte just nu. Men det är bra. Allt är bra.

Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem från BB (och åtta dagar sedan Bubblan plockades ut). Låt oss titta på hur det går med allt!

Det största som hänt är såklart att han är född och här. Men det som gjort sig mest påmint första veckan är smärtorna efter kejsarsnittet, så låt oss börja där.

Jag tycker att det är intressant att man skickas hem efter en större magtraumaoperation med orden ”köp alvedon och ipren”. Eller … intressant kanske är fel ord. Uppåt väggarna, kanske? Det är som att allt som rör barnafödande är förknippat väldigt starkt med att man ska stå ut. Är det för att det anses som så naturligt att föda barn? ”Jaha, så du sprack från a till ö, då får du väl leva med stomi, vad är problemet?” ”Blodpropp och infektion i livmodern, sa du? Det är helt normalt, många får det.” ”Nu har vi sytt ihop sju olika lager i din kropp, från maghuden och in till livmodern. Det kan göra lite ont, så köp alvedon.”

Man ska väl inte klaga, man har ju fått en alldeles underbar bebis, ”alla andra” fixar det så bra. Jag vet inte. Det är bara konstigt att inte få mer liksom … medicin eller stöd eller information när man trasas sönder alldeles.

Med det sagt så ser jag definitivt en ljusning. Jag kan nu resa mig och sätta mig utan att gråta av smärta. Jag har kört bil och till och med jobbat en dag och när jag hostar gör det fortfarande pissont, men inte så att jag tror att stygnen går upp.

Brösten gick det bättre med! Det var två smärtfyllda dagar då de var hårda som stenar. Jag övervägde att handmjölka lite för att få bort det värsta och minska risken för mjölkstockning, men lät bli. Och efter de där två dagarna kändes de mjukare igen. Jag tror att de är okej nu och har slutat med sportbehå.

Och så Bubblan då. Hjälp vad han är mjuk. Jag är alldeles kär. Han ligger bredvid mig nu och kuttrar i sömnen. Jag minns inte att Ben och Bo kuttrade så här mycket. Det låter som en duva, på ett gulligt sätt. Han är lik Bo, mest, men också Ben. Både jag och Nils kommer på oss med att kalla honom Ben, när vi inte säger Bubblan, Bubblis eller lille. Vi har dock ett riktigt namn på lut. Återkommer till det.

Regelbundenhet och begriplighet är två ord jag aldrig trodde att jag skulle förknippa med en bebis, men hittills, åtta dagar in, är Bubblan väldigt enkel att förstå. Han äter med 2,5 till 4 timmars mellanrum, 60-90 ml per gång, och somnar oftast om ganska direkt efter att ha rapat och fisit färdigt. Ta i allt trä i världen, men detta pågår även om nätterna.

Han har det jobbigt med bajsandet, men det är ju inte så konstigt eftersom tarmarna inte är mogna. Tycker att han jobbar på bra, utifrån förutsättningarna han har.

Ett eller två vakenpass per dygn har det blivit. Alltså att han inte somnar om direkt efter mat och gasutsläpp. Då ligger han och kikar med en skeptisk, butter min. Det är väldigt sött och jag är som förundrad över att han kan vara vaken och nöjd. Det är så lyxigt.

Nu kom Nils hem från att ha lämnat Ben och Bo på bondgårdskalas. Det betyder att jag ska hoppa in i bilen och åka köpa en ny telefon (min är i livets slutskede) innan jag åker och hämtar barna på nämnda bondgård.

När jag diskar alla 30 delar till Bubblans sex Mam-flaskor, kokar dem och ställer på tork så infaller samma känsla av tillfredsställelse som tidigare bebisperioder. Det goa i känslan av att hinna med att fixa, att allt flyter, att det funkar. Att få dagarna att funka är allt som räknas och det räcker så bra.

När det blir ny dag gör jag highfive med Bubblan och säger ”vi klarade det!”. Som att jag får göra en bock i kanten på ett göromål. Jag känner mig inte bara nöjd utan lycklig över att vi fixade ännu en natt.

Den här gången är det mer som ska funka varje dag. Bo ska på friidrott och trummor, Ben ska ha med sig namnad stjärtlapp till skolan, alla ytterkläder är blöta, Ben ska på gymnastik, Bo ska fira på skolan och behöver snacks eller godis obs ej med nötter, Ben ska nattas när jag är ensam med honom och Bubblan samtidigt som Bubblan vaknar och är ledsen osv osv.

”Folk” har sagt att tredje barnet är så enkelt, för det bara ”åker med”. Jag tror att tredje barnet kan vara precis hur jobbigt eller enkelt som helst, precis som alla barn, men det finns ett större krav/önskemål på ett ”åka med”-barn när man redan har två (eller ett för den delen) som behöver hjälp och uppmärksamhet. Nu är Bubblan inte ens en vecka gammal, men uj vad jag hoppas att det fortsätter så här. Ta i allt trä i världen, men än så länge har han inte skrikit eller gnällt mer än sådär en halvtimme åt gången. Det enda som varit struligt har varit bajsandet, som uteblev tre dagar på raken. Men den här gången finns det ju så mycket svar att få i olika grupper på www och efter att vi bytt ersättning tror jag att vi kan se en ljusning (vet att det tar tid att vänja sig vid en ny ersättning, men någonting blev faktiskt bättre nästan omedelbart efter att vi bytt från vanliga Nan till Nan HA). Och så finns det pysventiler nu. Vilken grej!

On another note gick Bossas vinterskor sönder på ett akut sätt och då tog jag tillfället i akt att ta mig utanför huset för första gången sedan jag åkte hem från BB. Mätte Bossas fötter och åkte till Stadium och insåg att hon nu ska ha storlek 36. Det är den storlek jag själv hade, ibland, innan jag började föda barn (är nu en 38 eller 38,5), så nu har jag alltså ett barn som ska ha skor från vuxenavdelningen.

En pytteliten, en jättestor.

I natt ska Nils ta Bubblan och jag ska få sova en ljuvlig ostörd sömn inne hos Ben. Tänk om någon sagt det till mig för några år sedan, när Ben skrek av smärtor varje natt i 2,5 års tid, att Bens rum skulle vara ett haven for sleep? Tanken är i alla fall att jag ska vara pigg i morgon, för jag ska jobba. Hoppas att de lagat hissen på jobbet önskar mina stygn i magen.

I söndags vid lunchtid fick jag ok go från BB att åka hem. Det var uppspelta syskon som sladdade in till förlossningsentrén för att plocka upp mig. Det här med covidrestriktionerna skapar för övrigt oväntade bekymmer. Som hur jag skulle kunna ta mig ner från BB-rummet med bebis, babyskydd och massa packning, när jag inte fick (eller kunde) bära något. Men de hade löst det med en BB-värd som kom och hjälpte mig. Tycker det låter som ett mysigt jobb, BB-värd. I alla fall, Bubblan fick sitta fram och jag, Ben och Bo fick preciiis plats i baksätet. Det är inte en familjebil, vår lilla minicooper.

Hemma väntade massa presenter. Gud, vi har fått så mycket blommor och lyckönskningar. Det är så fint.

Annars har vi mest suttit i soffan och känt på det här med att vara fem. Eller sju, då, med råttorna, som barnen poängterar.

Jag och Bubblan har varit på återbesök och kollat hörsel och gjort en läkarundersökning. Han klarade besiktningen med full pott. Dock har han lite gulsot, vilket vi ska hålla koll på. Det är så lite, så de tror med bestämdhet att det kommer att försvinna när han kommit igång ordentligt med mat och bajs.

Och så har vi bekantat oss med the many faces of Bubblan.

I dag rann mjölken till. Jag hade börjat hoppas att den inte skulle göra det, men nu har den gjort sig påmind rejält, med två ömma handbollar som resultat. Det är lite som vattenkvaddlar, en ny smärta för att distrahera mig från en annan.

Jag frågade efter tabletter för att hindra mjölktillströmning på BB, men de har slutat med det. Tydligen är bieffekterna värre än nyttan. Så det är bara att härda ut. Jag har tryckt på mig en sportbehå och hoppas på det bästa.

Vill också säga STORT TACK till alla grattis här på bloggen. Det gör mig rörd och glad. Jag är så tacksam.