You say it best, when…

Kommer hem från jobbet och märker att maken känner att jag inte var helt nöjd med hur han gjorde entré när han kom hem halv tre i natt.

Låt mig återberätta hur han:

1. satte på den stationära datorn som står en decimeter bredvid mitt öra där jag ligger och sover, 2. ställer sig och slamrar med saker i köket, 3. inte ”riktigt är med mig” när jag, nyvaken, förklarar att jag helst ser att han smyger in tyst som en kattonge när han varit ute on a school night och 4. snarkar som ett klubbat sumo när han väl lägger sig så att jag får flytta ut till madrassen i vardagsrummet.

Okej, att han snarkar är ju inget att han gör med uppsåt, så där var jag orättvis.

Poängen jag skulle komma till är konversationen som utspelade sig nu när jag kom hem från jobbet.

Maken: Jaha, vad gjorde jag för dumt i natt då? (Syftande på min spektakulära uppvisning i silent treatment i morse.)

Jag: Du var rätt jobbig när du kom hem i natt.

Maken: Ja, då får väl jag helt enkelt se till att inte gå ut utan dig på veckodagarna då.

…

Jamen JUST det. Det är PRECIS så vi ska lösa det här. Tänk att vi känner varandra så väl nu att vi förstår precis hur den andra funkar och tänker!

I’m a private dancer, a dancer for money

Hej.

Jag måste få berätta om några människor jag och Anton stötte på när vi var på väg hem från Warszawa i morse. Det var ett gäng personer som antingen hade missat att de stod ombordstigningskön (haha, jag skrev kön) till ett plan som skulle till Sverige eller så ville de att alla skulle höra vad de sa eftersom de tyckte att de var härliga sanningssägare. Jag tror på det senare.

Anywho, de pratade alltså jättehögt på svenska. Det handlade om festa och flickor och hemsläp och så vidare. De höjde sina röster extra mycket när de pratade om ett av hemsläpen som hade rakad fitta (”eller hade hon det? ja, men visst för fan, det såg du väl, höhö”) och som tydligen hade ”skitit ner hela deras toalett” innan hon lämnade rummet.

*Jag valde att klämma in mig bredvid folk som luktade svett hellre än att sitta nära dem på planet, om man säger.*

Jaja, så kom vi till Göteborg. Där fick vi vänta dobre länge på att få vår väska (vi checkade bara in en, ty vi var på snålresa). Och bakom oss stod givna gäng.

Efter ett tag hör vi det bekanta ljudet av mynt som träffar golv. Vi tittar oss omkring och det ser ut som att det kan ha varit jag som spillde zlotys.

Efter ett tag plingar det till igen och igen. Anton säger ”men Mary ÄR det du som tappar pengar?”, varpå jag tittar på de som står närmast, hemsläpsgänget, och frågar dem om de sett om jag spillt slantar. De nickar jakande.

Så Anton plockar upp mynten och ger dem till mig.

Sedan dröjer det inte länge förrän det rasslar till igen och den här gången fnissar hemsläpsgänget nästan ihjäl sig.

Vi står där i ytterligare kanske en kvart innan våra väskor kommer. Under tiden fortsätter gänget att kasta mynt på mina ben. Och de har så JÄVLA roligt under tiden.

Jag fattar verkligen inte. Vad ville de?