Äntrar vecka 37 ganska blå

Ligger i sängen och skriver det här. Eller jag sitter, det är svårt att ligga ner nu. En annan sak som är svår är att hantera tiden som går. Jag är i ett läge där jag känner att jag mest av allt vill att tiden ska gå så att det blir 1. bebisentré 2. vaccineringsvinst över corona 3. ljusare 4. varmare 5. vet inte, men … något annat än detta.

Jag önskar att jag kunde gå och lägga mig och vakna senare, på andra sidan. Samtidigt är det min absolut värsta mardröm, att vilja att tiden bara ska gå, så att det blir helg/semester/whatever.

Så, för att använda ett modeord, så är det stor polarisering som pågår i känslolivet mitt. Måste ta vara på varje dag / vill söva ner mig.

Jag är också väldigt ledsen. Jag och Nils går i familjerådgivning och det är motigt mellan oss. Fullkomligt orättvist och gränslöst om jag skulle börja beskriva saker i detalj här, men jag kan säga att jag är ledsen. Och jag vill inte att det ska vara så här.

Varning för lågunik tanke, men gud vad beroende man är av att ens förhållande till den vuxna man lever med ska funka när man byggt upp alla livets strukturer och rutiner i samverkan med den personen. Och gud vad extra viktigt det är under en pandemi där man bara är hemma och varje dag är den andra lik. En rutten relation eller dålig stämning mellan parterna då är … extra obra.

Nej, det här får vi lösa. Kan verkligen rekommendera kommunal familjerådgivning i alla fall. Det känns bra bara att veta att vi gör det och att vi ska tillbaka varannan vecka tills den här skiten ordnar sig. Jag var orolig över hur det ska bli när Bubblan kommer, men det verkar som att vi får ta med bebis.

Nu sa jag försöka sova. I morgon ska jag jobba, trots söndag. Det blir bra. Jag längtar faktiskt. Det måste jag påminna mig om oftare. Att jag har ett jobb jag vill gå till varje dag och en kollega som är en av mina närmsta vänner och en känsla av att det vi gör med vår arbetstid är meningsfullt. Så, kan jag sluta vara ledsen nu?

Hjälp mig hjälpa Ben

Är jag lite känslig för tillfället? En sak som hände i dag fick mig att bli så ledsen att jag inte kunde prata under middagen. Bara åt och åt och typ nickade till svar när barnen babblade.

Så här, i dag levererades en ny spis till oss. Long story short, men den vi köpte i oktober har aldrig funkat. Eller plattorna funkade, men inte ugnen (samt displayen, men det är verkligen inte hela världen). I november felanmälde jag till Whiteaway och de kopplade ihop mig med någon firma i Göteborg som sköter deras Smegprodukter och efter två hembesök med misslyckade försök att laga den och tre månader (!) ledtid pga att de glömde bort oss fick vi nu äntligen en ersättningsspis. Inte samma färg, för den var slut på lagret, men det gör då rakt ingenting. ÄNTLIGEN skulle vi få baka pepparkakor med den mjölk- och spannmålsfria deg jag förberedde i julas. Som Ben har längtat!

Och så … funkar inte den här heller. Så fort vi slår på en platta så slutar displayen och ugnarna att funka. Eftersom det är osannolikt att två helt nya spisar har exakt samma fel (visst?) ligger väl problemet snarare i hur elen är kopplad. Och här har vi ryggen fri, för vi anlitade en proffsig elektriker för att göra alla installationer helt korrekt och han visste precis vilken typ av spis som skulle kopplas in (hans ord: ”oj, ska ni driva restaurang?”). Men att inte veta vad som är fel och att behöva ringa massa samtal och rodda i detta får mig att känna att jag hellre … ger upp och lever utan ugn eller kök eller hus eller … BUHU, jag orkar inte projektleda oss fram till en fungerande ugn helt enkelt. Jag har slut på energi och tålamod för det. Jag kommer att lägga detta på Nils. Så får det bli. Jag vill inte ha någon mer information om ärendet förrän det bara funkar.

Kanske har denna enorma frustration att göra med att jag vill kunna laga spannmåls- och mjölkfri lasagne till Ben igen, för han älskar det och jag vill kunna göra något för honom. Har försökt nå vården för att fråga om resultat från skiktröntgen vi gjorde i början av oktober och det går så dåligt. Vi skulle få träffa läkaren som ordinerat röntgen samt Bens dietist absolut senast i december. Nu fick jag tag på en person som skulle skicka ett meddelande om att någon skulle höra av sig någon gång under fredagen (i fredags) med ett meddelande om att en läkare kommer att ringa mig någon gång under måndagen (i måndags). Jag påpekade det onödiga i fredagssamtalet om jag ändå inte kan få veta ungefär NÄR på måndagen jag kan vänta mig ett samtal på måndagen, men det var visst viktigt att en sköterska ringde först och en läkare sedan, så jaja.

I alla fall, i fredags fick jag ett sms om att en läkare kommer att höra av sig ”någon gång under arbetstid på måndagen”. Ingen ringde dock och i går hörde jag av mig till sms-numret och frågade varför. Fick inget svar, så i dag ringde jag och fick höra av någon i växeln att de skulle lämna ett meddelande till Bens avdelning på Drottning Silvias barnsjukhus om att någon skulle höra av sig.

Under eftermiddagen i dag får jag så ett samtal från en läkare. Som aldrig träffat Ben och inte vet något om honom. Som frågar hur han mår och om hans pappa är en lång person eller inte (med tanke på bristen på tillväxt) och hur länge har han ätit mjölkfritt och har han förresten några syskon?

Känner så stor uppgivenhet här. Varför kan jag inte fixa vård till mitt barn? Och om jag nu inte kan fixa vård till mitt barn så kan jag väl i alla fall få laga lasagne till honom? Känner mig sämst, tack och hej.

Nionde månaden

I dag var jag på MVC och nytt sedan sist var att de infört maskkrav. Annat nytt var att jag fick träffa tre olika personer som klämde på min mage för att känna hur Bubblan ligger. De var såhär ”oj, ursäkta nu har jag kalla händer och uj vad vi klämmer på dig”, men jag bara njöt. Älskar att vara i händerna på vårdpersonal.

Hur som helst, den tredje sköterskan, som jag tror var lite queen B av dem, konstaterade att Bubblan ligger tvärsöver magen, med huvudet under mitt ena revben och fötterna under det andra. Eftersom han borde ligga med huvudet neråt nu så får jag komma in och bli klämd igen på måndag. Har han inte lagt sig rätt då så blir det vändningsförsök på Östra sjukhuset. Har någon varit med om ett sådant? Hur känns det? Tycker att det ser ut att göra ont. (I sammanhanget ”föda barn” är smärtan av en manuell vändning förstås en piss i havet, men jag är ändå nyfiken.)

I alla fall. Att Bubblan är stor nu och ligger horisontellt förklarar varför magen under förvärkarna emellanåt blir som en strut åt ena eller andra hållet. Och att jag ofta tydligt ser hans kroppsdelar peta ut på sidorna av min egen kropp. Det är lika mycket alienfeeling den här gången som med Ben och Bo. Jag sa precis till Nils, som stod i köket och slet med ett stort emballage, att han tekniskt sett skulle kunna använda förskäraren han hade i handen till att plocka ut en livs levande son ur min mage nu. Han ville inte lyssna på det örat, nej.

Det får bli som det blir med livmodertappens utplåning, men vissa saker kan jag i alla fall styra över

I fredags hade jag som mensvärk när jag la mig och då for det genom huvudet att förlossningen faktiskt skulle kunna dra igång. Det är förvisso fyra veckor kvar till beräknat datum, men han är ju typ klar där inne och Ben kom några veckor tidigt.

I alla fall. När det slog mig att det kunde vara dags drabbades jag av stark oro, nästan som panik. Hur ont kommer det att göra? Kommer vi att hinna in, om det går extremt snabbt som med Ben? Kommer det att bli en traumatisk förlossning som med Bo, och sluta med att bebisen förs iväg akut och jag ligger kvar helt trasig och sys utan bedövning i två timmar utan vetskap om hur mitt barn mår? Kommer vi att få plats? Hur mycket kommer jag att gå sönder i underlivet och/eller anus? Kommer Nils att få vara med?

Jag vet att oron bottnar i kontrollförsluten och att det inte är mycket att göra åt, förutom att lita på att kroppen och barnmorskorna vet vad de gör. Men det räcker ju inte här och nu, så under helgen har jag försökt ta kontroll över det som går att kontrollera.

Vi har renoverat vårt kök i snart ett halvår och även om vi inte har ugn eller fläkt (gud vad jag saknar att ha ugn) så går köket att använda. Det är underbart! Men, och här är jag och Nils olika, mängden småfix som behöver fixas stör mig. Medan Nils tänker att en sådan här grej, ett hål mellan hallen och köket, är något vi absolut kan leva med så tänker jag … men varför inte fixa det, när det skulle göra allt så mycket finare?

Eftersom Nils är mycket bättre och mer erfaren än jag på allt som rör renovering så har jag dragit mig för fixet. Men det känns samtidigt inte som att jag kan begära att Nils ska ta tag i allt, för han har ju redan gjort så mycket. Så i dag gav jag det ett försök, inspirerad av något Lisa sa en gång om att bo i hus och inte vara så fix-erfaren. Kommer inte ihåg exakt formulering, men kontentan var att det är bättre att bara göra än att inte göra alls. Så jag mätte hålet och köpte en ek-tröskel med rätt mått samt det lim som tröskeln enligt instruktionerna skulle fästas med.

Och så limmade jag fast skiten, helt enkelt. Det blev inte perfekt, men det blev mycket bättre än hur det var innan och framför allt blev det bättre än att inte göra något alls.

Sporrad av min framgång tog jag tag i projektet ”måla om väggarna och samtidigt göra andra hål, som Nils tycker är mer okej att leva med än vad jag tycker, lite mindre framträdande.

De 25 kilona jag hittills gått upp under graviditeten har inte bara byggt Bubblan, de har även skapat en helt otroligt stunsig stjärt, ser jag nu. Kul!

Nu är det alldeles för pissemörkt för att ta några härliga efterbilder, men det blev så himla bra med den gula färgen på väggarna. Är som euforisk över att jag kunde och fixade, trots värkande trött kropp. Det är nästan så att jag ska ge mig på det sista okaklade hörnet när jag ändå håller på. Fast det är svårt att kakla, va?

Och så På spåret när barnen somnat, vilken kväll

Just nu upplever jag glädjen över att vara helt uppvärmd efter ett badkarsbad i vår jättestora soffa med Ben och Bo framför film från gratismånad på Disney plus. Jag tror att jag sa både när vi köpte badkaret och när vi köpte soffan att ”nu behöver jag absolut inget mer, nu har jag allt jag behöver”. Jag vill säga att det stämmer, men samtidigt … klipp till att jag nu står i begrepp att belåna mig upp över öronen för att bygga ut vårt hus med tre nya rum. Ska berätta om det senare, när jag vågat öppna offerten som kom från en byggentreprenör i dag och vågat gå hela vägen med SBAB som lockar och pockar med ränteförslag och bindningstider. Lyssnade precis på senaste avsnittet av Kulturens ABC och jag gör så mycket som är ute enligt deras spådom för 2021: lägger massa pengar på hemmet och skaffar en sladdis, hehe. Älskar Kulturens ABC.

I alla fall, det händer inte så mycket här. Eller jag har börjat med en ny rutin. Nu när jag inte kan (eller vill) cykla till jobbet på grund av halkan får jag skjuts av Nils till Lindholmspiren på morgnarna. Där tar jag gratisbåten till Stenpiren och promenerar tio minuter till kontoret.

Eftersom man ska ha munskydd i kollektivtrafiken under rusningstid så har jag köpt ett 50-pack. Trodde att det skulle kännas konstigare att ha det på sig, men förutom att det inte funkar med glasögon (immar igen) känns det ingenting. Det är ju (pandemi)lag, liksom, inga konstigheter. I måndags hade ungefär hälften av de på båten munskydd och jag trodde att det skulle bli fler och fler varje dag, men det blev tvärtom. I dag var det typ bara jag och en till som bar munskydd. Fattar det lika lite som jag begriper att folk åker till Åre/Sälen/Branäs och instagrammar om det. Drivs inte vi människor av skam? Jag gör det i alla fall. Skulle skämmas ihjäl om någon knackade mig på axeln och frågade varför jag inte bar munskydd. Eller frågade mig om det verkligen är nödvändigt att åka på skidresa nu.

Hur som. Snart är det vår, vin och vaccin och allt kommer att kännas enklare. Hoppas att alla har vant sig så mycket vid att ha det lite tråkigt för jämnan att det kommer att räcka med lite roligt för att det ska kännas jätteroligt. Att det kanske känns kul nog med en tripp till Jylland eller Stockholm eller att få bjuda massa kompisar på fest. Att det inte blir kaosrusning efter flygresor till Dubai.

Dagen i bilder

06:45 Gick upp och gjorde två sorters gröt. Väckte barnen och hjälpte till med ett par krångliga strumpbyxor. Duschade och sminkade mig när barnen åt frukost.

8:00 Följde barnen till skolan. Om bara tre veckor, ungefär, kommer det att ljusna vid den här tiden. Och då kanske Bubblan är här. Det känns hoppfullt.

8:15 Hemma igen. Åt frukost till finalen av Masterchef säsong 4.

9:00 Jobbade i vardagsrummet. Här är mitt vardagsrum. Researchade ojämlik vård.

11:30 Gjorde lunch och massa lunchlådor. Det bästa med att jobba hemifrån är att göra lunch till mig själv, tycker jag. Då kan jag rafsa ner allt möjligt som behöver bli uppätet och som ingen annan är sådär överförtjust i (som i dag: brysselkål från i julas, trötta morötter, rödkål) och göra något extra starkt och kryddigt av det och äta med ris.

12:30 Körde till Mölnlycke för att lämna grejer till vår redovisningsbyrå som har kontor på torget där. Hade en lång lista över vad de behövde ha för att kunna göra bokslut av 2020. Det kändes väldigt skönt att lämna in allting och liksom stänga året. Herregud vad jag är svullen nu, förresten. Kämpa kroppen med allt extrablod och all extravikt, nu är det inte långt kvar.

14:00 Hemma igen. Stannade på Willys på vägen och köpte fika. Åt den och jobbade vidare. Skrev några varianter på tagline till läromedlet vi jobbar med och förberedde frågor till ett kundmöte som äger rum på fredag.

15:30 Tog paus för att förbereda bolognese till kvällens middag. Det där ljuset som jag tänder hela tiden sitter i en stake som Kajsa gjort till mig. Hon är inte bara formgivare, hon är keramiker också. Hon gillar nog ej att jag säljer in henne med den här staken, för hon hävdar att den bara var en liten snabb knasgrej. Men jag älskar den. Kolla in schedwinceramics på Instagram så får ni se vilka fina grejer hon gör.

Vem blir till exempel inte glad av en bricka för allt som är gott?

17:00 Läste bok. Köpte massa böcker i den här deckarserien för att handlingen utspelar sig i Danmark och för att det fanns massa böcker att tillgå som pocket, så om jag gillar den behöver jag inte vänta ihjäl mig på nya släpp. Hittills (är på bok två) tycker jag mycket om den. Väldigt spännande och dansk. Den uppmärksamme kanske förresten märker att jag inte varit och hämtat några barn. Det beror på att både Ben och Bo följde med kompisar hem i dag. Samma kompisar till och med, alltså ett syskonpar där storasyskonet går i Bossas klass och lillasyskonet i Bens klass.

18:00 Nils plockade upp barnen på väg hem från jobbet och jag såg till att maten stod på bordet. Spaghetti bolognese, fast med glutenfri penne för Ben.

Nu badar Bo, Nils fixar med tvätten (han har tagit över allt tvättansvar, det är underbart) och Ben och jag sitter i soffan. Snart ska vi ringa Facetime till mamma/mormor som fyller 70.

Postpartum

Det passar mig illa att vara gravid på så vis att jag inte känner något speciellt över ”det heliga tillståndet” och inte älskar att en gravidkropp är allas kropp och att den får kommenteras hejvilt. (Saker jag fått höra: ”Hej tjockis!” ”Är du inte väldigt stor?” och klassikern ”Är du säker på att det bara är en?”) Skulle gärna dela havandeskapet med min partner så att vi tog halva tiden var, eller varannan unge, om det gick.

Å andra sidan passar det mig bra på så vis att jag gillar att göra något jobbigt och göra det ordentligt, för att sedan tillåta mig en stor belöning. Som typ att jobba riktigt hårt och mycket, periodvis, för att sedan vila rejält. Eller springa en mil för att sedan hälla i mig vin och glasstårta. Don efter prestation.

Nu är det så nära att det här jättejobbiga som det är att vara gravid är förbi och jag kan bli som euforisk när jag tänker på allt jag ska få belöna mig med. Utan inbördes ordning (även om träffa Bubblan är svårslaget) kommer här en lista över allt jag längtar efter som blir verklighet när jag inte längre är gravid:

  • Hålla, gosa, mysa med bebis. Få se hur han ser ut. Har fått dille på utseendet senaste veckorna, kanske för att jag vet att han nu ser helt färdig ut där inne. Har han hår? Gröna eller blå ögon? Ser han ut som Ben, Bo, Nils eller mig?
  • Få sova utan att vakna av smärtor i kroppen. (Vet att jag kommer att vakna av annat, men eftersom jag inte ska amma så kan jag och Nils dela på nätterna, så emellanåt kommer jag att få chansen till ljuvlig smärtfri och oavbruten sömn).
  • Ha på mig kläder. Alltså jag går inte naken nu, men jag har endast ett par byxor, två sjok/klänningar och fyra långärmade t-shirts som passar och allting är mer eller mindre fläckigt. Plus att de enda strumpbyxorna jag får på mig ser ut så här och min vinterjacka går ej längre att knäppa nu när vi går in i vargavintern. Fryser dock hellre än att köpa något bara för några veckors användning.
  • Dricka vinet. Mmm. Här kommer en lista i listan, över tillfällen då jag saknar ett glas vin extra mycket:
    • När signaturmelodin till På spåret drar igång och jag och Nils sitter där i soffan med goda chips.
    • När det är torsdag och Kajsa och jag börjar bli färdiga med dagens jobb och jag inte behöver hämta barn och jag ser på hennes blick att det inte hade varit tråkigt med en liten after work.
    • När det är helg och jag står i köket med bra podd i lurarna och en lång matlagning framför mig.
    • När jag tappar upp ett bad.
  • Snusa. Får jag säga så? Det vore väl superdumt att börja snusa igen nu när jag inte gjort det på så himla länge. Men jag saknar de små vita tobaksfria påsarna. Det är så mysigt.
  • Springa. Gud vad jag saknar känslan av att ha orkat löpa lite längre och lite snabbare än förra gången.

Varit vaken sedan fem, är redo för lunch

I dag säger jag hej och välkommen in i spelet till halsbrännan. Jag kanske minns fel, men jag tror inte att jag upplevde så mycket besvär av det tidigare grossesser. Men nu är det tyvärr så att med varje rap, hur liten och obetydlig den än må vara, följer en liten spya med upp i svalget och i natt vaknade jag av att halsen brann. Hoppas att jag inte luktar kräks ur munnen.

Annars? Jag sitter i det gemensamma köket i kontorskorridoren i Lagerhuset där jag och Kajsa hyr in oss. I dag är första riktiga dagen tillbaka efter jullovet och traditionsenligt gick allt inte helt smooth. Jag och Nils hade givetvis glömt att terminen inleds med studiedag och stängt fritids, så där fick vi stuva om lite och jag fick med mig Nils nycklar, så jag kommer inte in på kontoret. Hade tur som blev insläppt av en korridorskollega som var ännu morgonpiggare än jag. Brukar vara ont om folk här före nio.

Nu ska jag beställa blommor till mor som fyller 70 samt förbereda för en presentation av ny grafisk profil för en kund.

2020

Jag lånar årslistan av Linn.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Lärde mig vad permitterad betyder och permitterade mig själv. Sövdes och fick livmodern urskrapad.

Höll du något av dina nyårslöften?
Ja, fast mest för att löftet var generöst utformat. Jag sa till mig själv och mina vänner, som jag firade in 2020 med, att jag skulle påbörja en roman. Släcka ångesten över att jag aldrig kommer till skott med drömmen om att skriva något längre genom att … helt enkelt påbörja en bok.
Jag tror att jag undvikit att sätta mig och verkligen ta tag i skrivandet för att jag är så jävla rädd för att misslyckas. Att skriva en bok eller flera böcker är det jag helst vill och så länge som jag inte försöker så lever drömmen om att jag skulle vara en riktigt hyfsad författare. Om jag däremot testar och inte klarar det … det fallet vore för jobbigt.
Men så kan man ju inte leva och samtidigt vara medveten om att livet är ändligt, så på nyårsafton 2019 sa jag att 2020 skulle bli året då jag vågade försöka.
Det jag gjorde för att ge mig själv ett ärligt försök var att boka en hotellhelg om två nätter i Borås. Inga tvätt som behövde tvättas, inga golv att dammsuga, inga barn att servera, inga distraktioner. Bara ett rum i en stad där jag inte känner någon och massa oavbruten tid för att skriva.
Helgen ägde rum i höstas. Jag var gravid i vecka 25, ungefär, och pissnervös. Tänk om jag bara skulle sitta där och stirra på skärmen? Tänk om allt skulle kännas dåligt och dumt. Jag hade en idé med mig, som jag förvisso verkligen trodde på, och jag hade påbörjat utvecklingen av tre huvudkaraktärer. Men ändå, tänk om?
Som tur var visade det sig att det gick. Jag skrev ungefär 5 000 ord den där helgen och det är en tjugondel av en bok. Att jag sedan jag kom hem från Borås endast fått ihop ytterligare 2 000 ord och nu mest får ångest när jag ser Scrivener-loggan i menyfältet på min dator är en annan sak. Jag har påbörjat och det var vad jag lovade. Resten får komma när jag får chansen att boka in ytterligare 19 ensamma hotellhelger.

Kommer du ha några nya för nästa år?
I år vill jag bli en bättre, mer närvarande, vän.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
2019 trillade det in ett par stycken i närmsta kretsen, 2020 hos bekanta.

Dog någon som stod dig nära?
Nej.

Vilka länder besökte du?
Inga alls.

Är det något du saknar 2020 som du vill ha 2021?
Jag längtar, som alla andra, efter att vaccineringen kommit loss och gjort det möjligt att umgås med vänner. Kanske äta på en restaurang, ta en öl på lokal, skaffa kort på friskis och svettis igen. Vanliga saker. Men främst kanske jag ändå längtar efter möjligheten att umgås med den äldre generationen. Mina föräldrar har flyttat till en ny stad, bort från min uppväxtort, och vi har inte hälsat på. Och som jag saknar att i alla fall ha chans till barnvakt. För Ben och Bos skull, men också för min och Nils relations skull. Med brasklappen att vi är medvetna om att vi är lyckligt lottade som har varit förskonade från både sjukdom och jättestor ekonomisk påverkan under pandemin så har den, pandemin alltså, slitit på oss. Jag önskar att jag kunde hitta på något kul med Nils, medan mina föräldrar hänger med våra barn. Kan jag få det under 2021? Hoppas hoppas.

Vilket datum från 2020 kommer du alltid att minnas och varför?

30 maj. Jag fyllde 40 och skulle egentligen ha varit i Berlin med Nils. Vi hade bokat både barnpassning och hotellnätter på Oderberger hotel som jag länge velat testa, men i stället blev det utomhuskalas i Slottsskogen och det var helt underbart.

Vi hyrde cykelkärra och köpte stora kylväskor som vi fyllde med skumpa och dukade upp med massor av snacks och handsprit samt uteleksaker till barnen. Pyntade träden och satte på musik och tackade solgudarna för det fina vädret. Jag var helt tagen av hur många kompisar som dök upp och hur fint det var, hur fina alla var. Vi avslutade med en hotellnatt, hela familjen, för att förstärka känslan av att det inte var en vanlig dag. Helt perfekt fir. Dessutom måste Bubblan ha fastnat den här helgen. Marinerad i skumpa, hehe.

Vilken var din största framgång 2020?
Att företaget överlevde coronakrisen.

Vad är du mest nöjd med?

Det här har inte alls att göra med egen prestation, så jag vet inte om det får räknas som något jag är nöjd över. Men jag är himla glad över hur Bultentatueringen blev. All cred dock till Maja-Lisa Bekken som var den som höll i pennan/nålen och till Nils, som lyckades boka in mig i hemlighet trots att Maja-Lisa var fullbokad för en lång tid framöver. Jag blir helt blödig när jag tänker på att han mejlade och berättade om Bulten och fixade så att jag fick göra det.

Mest nöjd över något som har att göra med något jag själv gjort var att styra upp familjerådgivning/parterapi för mig och Nils. Vi har börjat gå igen och det gör väldigt gott.

Största misstaget?
Att vi inte tog in hjälp när det var som kämpigast med köksrenoveringen.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Bara i själen, ledsen och nedstämd. Fysiskt har vi (ta i trä) varit friskare än någonsin sedan restriktionerna kom. Undrar försiktigt hur dåliga vi var på att tvätta händerna tidigare.

Bästa köpet?
Jämnt skägg mellan skrivprogrammet Scrivener och vårt nya kylskåp.

Vad spenderade du mest pengar på?
K Ö K E T

Gjorde något dig riktigt glad?
Massa saker! Mest glad över att jag blev gravid och att han stannade kvar.

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2020?
* kollar på min ”Dina topplåtar 2020”-lista på Spotify *
Jag har gått ganska mycket i barn- och ungdom 2020, vilket väl inte är så ovanligt att göra när man är orolig och ledsen, och därmed lyssnat mycket på Nirvana och Bowie. Två nya låtar värda att nämna med tanke på att jag spelat dem som besatt är Post Humorous med Gus Dapperton och Slutte og byne med Valkyrien Allstars.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ja! Alltså först ledsnare, efter missfallet och på grund av tvångstankar och extrem oro. Sedan gladare, efter att ha blivit firad av mina vänner och blivit gravid igen. Sedan, mot slutet av året, ledsnare än någonsin igen, på grund av relationstjorv som det inte är rättvist att skriva om här. Men det ska bli och blir bättre.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Skrivit bok.

Mindre?
Oroat mig.

Hur tillbringade du julen?
Med Ben, Bo och Nils i vårt hus.

Favoritprogram på teve?
Kom Succession ut 2020? Jag väljer att inte googla och svarar Succession. Satan vad bra det var. Och kul med en serie jag och Nils gillar lika mycket. Vi tittar sällan tillsammans annars.

Bästa boken?
Vet ni, jag har konsumerat så mycket böcker det senaste året att det inte är klokt. Det kan mycket väl vara så att jag snittat två i veckan. Det låter som skryt, det hör jag, men det är inte meningen. Jag har inte läst alls många ”finböcker”, utan absolut mest plöjt deckare helt maniskt. Och det beror på att jag inte har kunnat sova. Först för att jag var så ledsen och de senaste månaderna pga den stora magen. Däremellan, när graviditeten inte var så påtaglig att den påverkade sömnen negativt, läste jag massor som ett slags substitut för vin och snus. Så det har blivit MÅNGA böcker. Men vilken var bäst? Jag vet inte. Jo, jag läste om Ett litet liv. Den är alltid bäst.

Är det en myt att Karelin vägde sju kilo?

Under mellandagarna när vi behövde rasta oss åkte vi till naturreservatet Rya Skog. Det var fint och låg lite knasigt, mitt bland alla oljecisterner eller vad det är nere vid Älvsborgsbron, men framför allt var det halkigt och jag ramlade och landade som en klant på magen.

För att slippa noja, och för att internet sa åt mig att göra det, åkte jag in till akutmottagningen för gravida. De var jättesnälla där och undersökte mig noggrant och konstaterade att det inte var någon fara med Bubblan. Förutom att de satte hjärtljuden under bevakning under en halvtimme så gjordes ett ultraljud och då passade de på att kolla storlek och då fick jag veta att Bubblan är en stor bebis. Han skulle, den veckan, ha vägt 2 kilo, men de uppskattade honom till 2,4.

Nu vet jag att det kan bli väldigt olika med två bebisar från samma DNA-mix, eftersom allt med Bens bebistid var annorlunda än Bossas bebistid. Från förlossningen (Bossas: 40 timmar, Bens: 7 minuter) till … allting. Ändå kom bedömningen om Bubblan som en jättestor bebis som ett obegripligt stycke fakta för mig. Så inställd var jag på att jag skulle få en liten bebis ”precis som vanligt” (haha) och så var det med den saken.

Men det här blir ju också kul. Undrar vad han klockar in på när det är dags? Undrar om man kan ”mjuka upp sig” på något vis för att vara beredd på nivån av töjning? Undrar om man vågar hoppas på att han kanske kikar ut i vecka 38 eller så, som Ben gjorde, om han nu ändå är så stadigt byggd?