Brad Pitt's armpit

Det var ju lite typiskt att just den förlossning som inte fick starta med vattenavgång gjorde det. I fredags kväll, mitt i tacosen, kände jag hur någonting ohejdbart vällde ur mig. ”Nämen nu gick nog vattnet?” sa jag och la mig platt i soffan medan febril aktivitet inleddes av resten av familjemedlemmarna. Jag ringde förlossningen, som bad mig ringa 112. En ambulans beställdes och den kom blixtsnabbt, kändes det som. Medan Bo gick igenom min lista och packade det sista vällde fyra sjukvårdsproffs in i huset och skapade trygg stämning hos mig, men tyvärr en skärrad känsla hos Ben.

Medan Kajsa hoppade in i en taxi i Majorna, för att komma och hänga med Bo och Ben, hoppade (nåja) jag och Nils in i ambulansen och åkte till akutmottagningen för gravida. Här ligger jag med ctg för att kolla Bubblans aktivitet. Det var väldigt skönt att få livstecken inifrån magen, för jag kände inga rörelser. Däremot kände jag en extremt stark kissnödighet och när de satte en kateter på mig kom det ut 1,1 liter. Hehe, stor tjej, stor blåsa, visst?

I alla fall. Läkaren jag träffade var chockad över mängden kiss och här började hon tvivla på att jag verkligen haft vattenavgång. Med en så fylld blåsa kan det mycket väl ha varit kiss som kom ut, resonerade hon. Jag fick lägga mig i gynstolen för att hon skulle bekräfta att det rann från livmodern och då kom det typiskt nog ingenting. Det gav henne vatten på kvarnen och hon började prata om hemfärd. Fick panik, för jag visste att vattnet gått. Som tur var började det rinna igen en stund senare och eftersom jag då hade kateter var saken klar och läkaren beställde akut snitt.

Jag fick rullstolsskjuts upp till förlossningen och inväntade operationsmöjlighet. Klockan var visst nästan kvart i elva vid det här laget, ser jag. Här blev jag tvungen att ta av mig min ring och det såg jag som en omöjlighet pga svullna fingrar. Men när de hotade att klippa av den så löste det sig, medelst glidmedel.

Vid halv midnatt rullades jag upp till operation och från och med då var det full careta. Det var jättemycket personal i rummet, kanske 10 personer, och jag kände mig så sedd och omhändertagen. Alla var så snälla och jag fick en arg spruta i ryggen som gjorde att jag tappade all känsel från under brösten och nedåt.

Det var som jag föreställt mig, baserat på film och teve, med ett skynke mellan mig och läkarna och en stark lampa som jag absolut inte tillät mig titta på, för där kunde jag se en spegelbild av vad som pågick.

Här var jag rädd. Och hade mycket smink kvar från tidigare på dagen, ser jag.

En blödning uppstod, som gjorde att jag förlorade över en liter blod, men på det stora hela gick det bra och 00:02 kom han ut och klarade därmed prematurgränsen med två minuter. Själva ingreppet gick verkligen undan och trots att jag inte kände smärta så kändes det väldigt mycket. Som kanske när man drar ut en tand hos tandläkaren. Bök och stök. Häftig upplevelse.

Jag rullades iväg till uppvak, där en sköterska kontrollerade känselns återkomst. Så märkligt att vara oförmögen att röra på tårna fast man säger åt dem.

När jag fick ett ”ok go” på uppvaket rullades vi ner till förlossningrummet igen. Nils fick mata Bubblan, som verkar fatta det här med flaska från start. Tur.

När jag fått tillbaka känseln skulle jag träna på att resa mig. Och herregud vilken smärta. Första försöken gick helt enkelt inte. Magen brann. Men sedan kom jag upp. Den här bilden visar vilken juicig historia det är att föda barn. Blod, kiss och avslag. Kanske ett bandnamn för framtiden?

All smärta och alla vätskor är givetvis värt det. 50 centimeter och 3700 gram av livsmening.

Fram emot lunch fanns det ett BB-rum till mig och Bubblan och då fick Nils åka hem. Bara den födande får stanna, pga covid. Så jag och mitt nya barn fick vara allena ett dygn innan vi i söndags, vänta i går alltså, fick åka hem. Men mer om det vid senare tillfälle.

Jag ger förlossningen 10 av 10. Det var så tryggt och fint hela vägen och alla var så snälla. Jag kände mig ompysslad, vilket jag var noga med att säga. ”Du har inte så höga krav på ompyssling” sa någon, men det var så det kändes.

Smärtorna efter kejsarsnitt, dock. Ja jävlar. Med tanke på traumat kroppen går igenom och mängden kroppslager som blir uppskurna och sedan ihopsydda så borde det kanske inte komma som en chock, men … herregud vad ont det gör att röra sig. Ännu så här tre dagar senare. Hoppas verkligen att det släpper snart, för det är inte så kompatibelt att ha så här ont och samtidigt ta hand om en nyfödd.

Skäms lite i dag för att jag stöllgooglade saker som fick mig att bli orolig och sedan bloggade om det utan att passera gå. Eller i alla fall utan att ringa MVC och ställa frågor först. Det har jag gjort nu, i alla fall. Jag fick prata med en som sa att det är lite olika vad man säger i olika regioner, gällande barn som ligger i tvärläge i slutet av graviditeten. I Göteborg brukar man inte säga något särskilt, sa hon, men hon höll med om att tvärläge innebär en risk. Fast bara om vattnet går och ”det är ju ovanligt att förlossningen inleds med att vattnet går hemma”.

I alla fall. Hon landade i att jag absolut skulle lägga mig ner och ringa förlossningen om vattnet skulle gå nu under helgen och att de på förlossningen sedan ska ge mig vidare instruktioner om hur jag bör åka in.

Så … que sera sera I guess. Skönt att jag får åka in till förlossningen redan på måndag i alla fall. Kanske att jag gör som Tom Hanks i flygplatsfilmen och flyttar in på Östra sjukhuset om bebisen inte går att vända rätt. Övernatta i något väntrum eller skrubb tills det blir skarpt läge. Äta automatmat.

Man ska ju inte googla vård och kropp och sådant, men nu har jag googlat vändningsförsök och tvärläge och känner en pockande oro. Tydligen är risken stor att navelsträngen kommer i kläm och orsakar syrebrist och eventuellt död hos barnet om vattnet skulle gå när bebisen ligger tvärsöver, så som Bubblan ligger. Instruktionerna är att lägga sig ned och invänta ambulans om det skulle ske. Varför har inte min barnmorska på MVC sagt något om det? Okej, jag kanske överreagerar. Men … vad dålig jag är på att vara lugn i att det ”säkert går bra”. Det gick ju så dåligt med Bulten.

Jag har i alla fall tid för vändningsförsök på måndag. Det är bara tre hela dagar kvar till dess och då kommer jag att befinna mig på tryggt avstånd till akutsnitt om något skulle hända eller om något skulle visa sig på ultraljudet som föregår vändningsförsöket. Eller … om vändingsförsöket triggar förlossningen, vilket tydligen också kan hända. Gud, jag önskar att Nils fick vara med på måndag. Vill verkligen att han ska få uppleva ett första möte med bebisen direkt efter ankomst för jag vet att han känt väldigt starka feelings de andra gångerna och den här gången känns det extra viktigt, för han har svårt att riktigt fatta (eller se fram emot) att det ska komma en bebis. Men … det är ju som det är nu och jag får åka in själv.

En grej till, sedan ska jag sluta noja. Det här med att det är jättefarligt om förlossningen drar igång med bebisen i tvärläge och så sägs det att det inte blir tid för snitt förrän en vecka före beräknat datum, what’s up med det? Ben kom två veckor före utsatt datum och det känns i förvärkarna och mensmagen som att Bubblan också vill komma tidigt. Jag tror att jag måste vara besvärlig på måndag, om det inte går att vända honom, och efterfråga snitt så snart som möjligt. Han är ju liksom helt färdigbakad, så varför vänta?

Jamen lite så går tankarna just nu! En mer positiv sak är att jag beställt en vinlåda med tio italienska flaskor. Första gången jag gör det och blev förvånad över att leveransen sker redan nu på söndag, hela vägen till dörren, och att det är fraktfritt. Behöver aldrig gå till Systembolaget igen.

Jag jobbar hemifrån på tisdagar, för då är Kajsa föräldraledig och det finns ingen mening för mig att ta mig in till kontoret. I dag var det så fint väder och jag såg massa grannar gå på hurtiga lunchpromenader, så jag tänkte att jag skulle testa. Lite vitamin d i ögonen, en promenad till Lidl Biskopsgården, få med mig några bretzels hem.

Det gick ej. Nu kan jag visst inte ens gå längre. I alla fall inte mer än en ett par kilometer.

Men det finns massa annat att vara glad över! Som att vår nya ugn faktiskt funkar, om vi inte samtidigt har igång någon platta. Så nu kan jag och barnen baka och det råkar vara det bästa Ben vet. Han ska bli konditor och starta ett konditori som ska heta ”Sött och gott” och i dag bakade vi kolakakor med margarin i stället för smör och allergivänlig finmix i stället för mjöl. Fan vad fint att se honom så glad. Han frågade om han kan få vara med i Årets sockerbagare på SVT Barn ”när han får äta spannmål igen”. Åh, låt det få bli så. Att han får äta det igen någon dag.

Samtidigt har Bossa på sitt håll snöat in på att blanda trolldrycker och häromdagen beställde hon för egna pengar (alltså jag beställde med mitt kort och hon gav mig pengar från spargrisen) 10 glasbehållare från sidan Glas och flaskor som hon själv googlat fram. I dag var det leverans och unboxing och det var så fint att se henne så nöjd. Tycker det är en go’ 90-talsfeeling på utformningen av dem.

Jag tycker att det är så oerhört intressant att få följa med i vad mina barn intresserar sig för och jag kan inte tänka mig att det kommer att sluta kännas intressant och snart ska jag få en ny person att följa genom livet. Ynnest är det.

Annat positivt: serien It’s a sin (HBO) är jättebra, min absoluta radiofavorit Linnea Wikblad intervjuas i senaste Värvet och även om dramatiseringen av Pestens tid (The Stand, HBO) är lite pajig så HAR det något.

I morse var jag på mvc och kollade läget och Bubblan låg kvar i sin bekväma tvärs-över-magen-position. Jag visste nästan att han inte lagt sig med huvudet nedåt, för det har varit så oerhört stora utbuktningar på vardera sida av magen. Typiska huvud- och rumpaknölar.

Det som, tydligen, händer om bebisen inte lagt sig med huvudet nedåt i vecka 37 är att mvc faxar (!) förlossningen (i mitt fall Östra sjukhuset) och ber dem boka in den födande på vändningsförsök så snart som möjligt.

Efter bara ett par timmar ringde en barnmorska mig och bokade in mig för vändning på måndag den 1 februari, alltså om prick en vecka. Vändningen ska äga rum tidig eftermiddag, men eftersom det sker på förlossningen får jag vara beredd på att det kan dröja om det kommer in många föderskor. Jag får inte äta före, jag kommer att få nål i armen och livmoderavslappnande medicin som man blir vimmelkantig av och jag ska räkna med att det tar hela eftermiddagen.

Större procedur än jag trodde, det där med vändning. Hoppas att det funkar, för jag vill helst inte snitta. Men om det blir snitt ska jag tänka på det positiva: hur mycket enklare det blir att planera jobbmöten och barnpassning med ett bestämt födelsedatum.

Meanwhile tar jag kontroll över det som kontrolleras kan. Har fyllt det blocketköpta babyskyddet med delar av vad som ska med till förlossningen och den står redo i hallen. Till den här bloggen kommer man för övrigt inte för de fina bilderna, det är klart.

Bubblan kommer att få åka hem i samma björndräkt som Ben och Bo lämnade BB i.

I övrigt finns här två mössor i olika storlekar (osäker på hur stort huvud en nyfödd har), bodys (vis av erfarenhet packar jag bara omlottbodys, minns hur vi hade med dra-över-huvudet-bodys när Bo kom och hur omöjligt det var att få på dem på den lille ömtåliga), extremt små byxor, en sovsärk (om vi blir kvar över natten, det blir vi säkert inte), tossor, strumpor och strumpbyxor.

Tar också med två filtar. En nyköpt från Ikea och ett lapptäcke som min kompis Ylva sydde till Ben när han var på väg.

Resten som ska med har jag skrivit upp på en lapp.

Åh gud, det är så mycket feelings nu. Under helgen levlade förvärkarna några nivåer och i lördags trodde jag för en stund att det dragit igång på riktigt, för det kändes inte bara i yttre magen och ryggen, utan i mensmagen. Och rejält! Men det lugnade ner sig och i går och i dag har det varit lite lugnare. För att nu på kvällen smälla till med ny kraft. Det är inte regelbundet, så det är bergis bara förvärkar, men ändå. När kommer det att ske? Hur mycket kommer jag att gå sönder? Hinner vi in?

Här är min och Nils delade Google keep-lista över inköp till Bubblan. Hittills är det endast jag som gjort några köp, men det finns fortfarande chans för Nils att få in en fot. Om han snabbar sig. Är rätt sugen på att lägga en beställning på pysventiler nu. Känns som att det skulle lugna mig.

Ligger i sängen och skriver det här. Eller jag sitter, det är svårt att ligga ner nu. En annan sak som är svår är att hantera tiden som går. Jag är i ett läge där jag känner att jag mest av allt vill att tiden ska gå så att det blir 1. bebisentré 2. vaccineringsvinst över corona 3. ljusare 4. varmare 5. vet inte, men … något annat än detta.

Jag önskar att jag kunde gå och lägga mig och vakna senare, på andra sidan. Samtidigt är det min absolut värsta mardröm, att vilja att tiden bara ska gå, så att det blir helg/semester/whatever.

Så, för att använda ett modeord, så är det stor polarisering som pågår i känslolivet mitt. Måste ta vara på varje dag / vill söva ner mig.

Jag är också väldigt ledsen. Jag och Nils går i familjerådgivning och det är motigt mellan oss. Fullkomligt orättvist och gränslöst om jag skulle börja beskriva saker i detalj här, men jag kan säga att jag är ledsen. Och jag vill inte att det ska vara så här.

Varning för lågunik tanke, men gud vad beroende man är av att ens förhållande till den vuxna man lever med ska funka när man byggt upp alla livets strukturer och rutiner i samverkan med den personen. Och gud vad extra viktigt det är under en pandemi där man bara är hemma och varje dag är den andra lik. En rutten relation eller dålig stämning mellan parterna då är … extra obra.

Nej, det här får vi lösa. Kan verkligen rekommendera kommunal familjerådgivning i alla fall. Det känns bra bara att veta att vi gör det och att vi ska tillbaka varannan vecka tills den här skiten ordnar sig. Jag var orolig över hur det ska bli när Bubblan kommer, men det verkar som att vi får ta med bebis.

Nu sa jag försöka sova. I morgon ska jag jobba, trots söndag. Det blir bra. Jag längtar faktiskt. Det måste jag påminna mig om oftare. Att jag har ett jobb jag vill gå till varje dag och en kollega som är en av mina närmsta vänner och en känsla av att det vi gör med vår arbetstid är meningsfullt. Så, kan jag sluta vara ledsen nu?

Är jag lite känslig för tillfället? En sak som hände i dag fick mig att bli så ledsen att jag inte kunde prata under middagen. Bara åt och åt och typ nickade till svar när barnen babblade.

Så här, i dag levererades en ny spis till oss. Long story short, men den vi köpte i oktober har aldrig funkat. Eller plattorna funkade, men inte ugnen (samt displayen, men det är verkligen inte hela världen). I november felanmälde jag till Whiteaway och de kopplade ihop mig med någon firma i Göteborg som sköter deras Smegprodukter och efter två hembesök med misslyckade försök att laga den och tre månader (!) ledtid pga att de glömde bort oss fick vi nu äntligen en ersättningsspis. Inte samma färg, för den var slut på lagret, men det gör då rakt ingenting. ÄNTLIGEN skulle vi få baka pepparkakor med den mjölk- och spannmålsfria deg jag förberedde i julas. Som Ben har längtat!

Och så … funkar inte den här heller. Så fort vi slår på en platta så slutar displayen och ugnarna att funka. Eftersom det är osannolikt att två helt nya spisar har exakt samma fel (visst?) ligger väl problemet snarare i hur elen är kopplad. Och här har vi ryggen fri, för vi anlitade en proffsig elektriker för att göra alla installationer helt korrekt och han visste precis vilken typ av spis som skulle kopplas in (hans ord: ”oj, ska ni driva restaurang?”). Men att inte veta vad som är fel och att behöva ringa massa samtal och rodda i detta får mig att känna att jag hellre … ger upp och lever utan ugn eller kök eller hus eller … BUHU, jag orkar inte projektleda oss fram till en fungerande ugn helt enkelt. Jag har slut på energi och tålamod för det. Jag kommer att lägga detta på Nils. Så får det bli. Jag vill inte ha någon mer information om ärendet förrän det bara funkar.

Kanske har denna enorma frustration att göra med att jag vill kunna laga spannmåls- och mjölkfri lasagne till Ben igen, för han älskar det och jag vill kunna göra något för honom. Har försökt nå vården för att fråga om resultat från skiktröntgen vi gjorde i början av oktober och det går så dåligt. Vi skulle få träffa läkaren som ordinerat röntgen samt Bens dietist absolut senast i december. Nu fick jag tag på en person som skulle skicka ett meddelande om att någon skulle höra av sig någon gång under fredagen (i fredags) med ett meddelande om att en läkare kommer att ringa mig någon gång under måndagen (i måndags). Jag påpekade det onödiga i fredagssamtalet om jag ändå inte kan få veta ungefär NÄR på måndagen jag kan vänta mig ett samtal på måndagen, men det var visst viktigt att en sköterska ringde först och en läkare sedan, så jaja.

I alla fall, i fredags fick jag ett sms om att en läkare kommer att höra av sig ”någon gång under arbetstid på måndagen”. Ingen ringde dock och i går hörde jag av mig till sms-numret och frågade varför. Fick inget svar, så i dag ringde jag och fick höra av någon i växeln att de skulle lämna ett meddelande till Bens avdelning på Drottning Silvias barnsjukhus om att någon skulle höra av sig.

Under eftermiddagen i dag får jag så ett samtal från en läkare. Som aldrig träffat Ben och inte vet något om honom. Som frågar hur han mår och om hans pappa är en lång person eller inte (med tanke på bristen på tillväxt) och hur länge har han ätit mjölkfritt och har han förresten några syskon?

Känner så stor uppgivenhet här. Varför kan jag inte fixa vård till mitt barn? Och om jag nu inte kan fixa vård till mitt barn så kan jag väl i alla fall få laga lasagne till honom? Känner mig sämst, tack och hej.

I dag var jag på MVC och nytt sedan sist var att de infört maskkrav. Annat nytt var att jag fick träffa tre olika personer som klämde på min mage för att känna hur Bubblan ligger. De var såhär ”oj, ursäkta nu har jag kalla händer och uj vad vi klämmer på dig”, men jag bara njöt. Älskar att vara i händerna på vårdpersonal.

Hur som helst, den tredje sköterskan, som jag tror var lite queen B av dem, konstaterade att Bubblan ligger tvärsöver magen, med huvudet under mitt ena revben och fötterna under det andra. Eftersom han borde ligga med huvudet neråt nu så får jag komma in och bli klämd igen på måndag. Har han inte lagt sig rätt då så blir det vändningsförsök på Östra sjukhuset. Har någon varit med om ett sådant? Hur känns det? Tycker att det ser ut att göra ont. (I sammanhanget ”föda barn” är smärtan av en manuell vändning förstås en piss i havet, men jag är ändå nyfiken.)

I alla fall. Att Bubblan är stor nu och ligger horisontellt förklarar varför magen under förvärkarna emellanåt blir som en strut åt ena eller andra hållet. Och att jag ofta tydligt ser hans kroppsdelar peta ut på sidorna av min egen kropp. Det är lika mycket alienfeeling den här gången som med Ben och Bo. Jag sa precis till Nils, som stod i köket och slet med ett stort emballage, att han tekniskt sett skulle kunna använda förskäraren han hade i handen till att plocka ut en livs levande son ur min mage nu. Han ville inte lyssna på det örat, nej.

I fredags hade jag som mensvärk när jag la mig och då for det genom huvudet att förlossningen faktiskt skulle kunna dra igång. Det är förvisso fyra veckor kvar till beräknat datum, men han är ju typ klar där inne och Ben kom några veckor tidigt.

I alla fall. När det slog mig att det kunde vara dags drabbades jag av stark oro, nästan som panik. Hur ont kommer det att göra? Kommer vi att hinna in, om det går extremt snabbt som med Ben? Kommer det att bli en traumatisk förlossning som med Bo, och sluta med att bebisen förs iväg akut och jag ligger kvar helt trasig och sys utan bedövning i två timmar utan vetskap om hur mitt barn mår? Kommer vi att få plats? Hur mycket kommer jag att gå sönder i underlivet och/eller anus? Kommer Nils att få vara med?

Jag vet att oron bottnar i kontrollförsluten och att det inte är mycket att göra åt, förutom att lita på att kroppen och barnmorskorna vet vad de gör. Men det räcker ju inte här och nu, så under helgen har jag försökt ta kontroll över det som går att kontrollera.

Vi har renoverat vårt kök i snart ett halvår och även om vi inte har ugn eller fläkt (gud vad jag saknar att ha ugn) så går köket att använda. Det är underbart! Men, och här är jag och Nils olika, mängden småfix som behöver fixas stör mig. Medan Nils tänker att en sådan här grej, ett hål mellan hallen och köket, är något vi absolut kan leva med så tänker jag … men varför inte fixa det, när det skulle göra allt så mycket finare?

Eftersom Nils är mycket bättre och mer erfaren än jag på allt som rör renovering så har jag dragit mig för fixet. Men det känns samtidigt inte som att jag kan begära att Nils ska ta tag i allt, för han har ju redan gjort så mycket. Så i dag gav jag det ett försök, inspirerad av något Lisa sa en gång om att bo i hus och inte vara så fix-erfaren. Kommer inte ihåg exakt formulering, men kontentan var att det är bättre att bara göra än att inte göra alls. Så jag mätte hålet och köpte en ek-tröskel med rätt mått samt det lim som tröskeln enligt instruktionerna skulle fästas med.

Och så limmade jag fast skiten, helt enkelt. Det blev inte perfekt, men det blev mycket bättre än hur det var innan och framför allt blev det bättre än att inte göra något alls.

Sporrad av min framgång tog jag tag i projektet ”måla om väggarna och samtidigt göra andra hål, som Nils tycker är mer okej att leva med än vad jag tycker, lite mindre framträdande.

De 25 kilona jag hittills gått upp under graviditeten har inte bara byggt Bubblan, de har även skapat en helt otroligt stunsig stjärt, ser jag nu. Kul!

Nu är det alldeles för pissemörkt för att ta några härliga efterbilder, men det blev så himla bra med den gula färgen på väggarna. Är som euforisk över att jag kunde och fixade, trots värkande trött kropp. Det är nästan så att jag ska ge mig på det sista okaklade hörnet när jag ändå håller på. Fast det är svårt att kakla, va?

Just nu upplever jag glädjen över att vara helt uppvärmd efter ett badkarsbad i vår jättestora soffa med Ben och Bo framför film från gratismånad på Disney plus. Jag tror att jag sa både när vi köpte badkaret och när vi köpte soffan att ”nu behöver jag absolut inget mer, nu har jag allt jag behöver”. Jag vill säga att det stämmer, men samtidigt … klipp till att jag nu står i begrepp att belåna mig upp över öronen för att bygga ut vårt hus med tre nya rum. Ska berätta om det senare, när jag vågat öppna offerten som kom från en byggentreprenör i dag och vågat gå hela vägen med SBAB som lockar och pockar med ränteförslag och bindningstider. Lyssnade precis på senaste avsnittet av Kulturens ABC och jag gör så mycket som är ute enligt deras spådom för 2021: lägger massa pengar på hemmet och skaffar en sladdis, hehe. Älskar Kulturens ABC.

I alla fall, det händer inte så mycket här. Eller jag har börjat med en ny rutin. Nu när jag inte kan (eller vill) cykla till jobbet på grund av halkan får jag skjuts av Nils till Lindholmspiren på morgnarna. Där tar jag gratisbåten till Stenpiren och promenerar tio minuter till kontoret.

Eftersom man ska ha munskydd i kollektivtrafiken under rusningstid så har jag köpt ett 50-pack. Trodde att det skulle kännas konstigare att ha det på sig, men förutom att det inte funkar med glasögon (immar igen) känns det ingenting. Det är ju (pandemi)lag, liksom, inga konstigheter. I måndags hade ungefär hälften av de på båten munskydd och jag trodde att det skulle bli fler och fler varje dag, men det blev tvärtom. I dag var det typ bara jag och en till som bar munskydd. Fattar det lika lite som jag begriper att folk åker till Åre/Sälen/Branäs och instagrammar om det. Drivs inte vi människor av skam? Jag gör det i alla fall. Skulle skämmas ihjäl om någon knackade mig på axeln och frågade varför jag inte bar munskydd. Eller frågade mig om det verkligen är nödvändigt att åka på skidresa nu.

Hur som. Snart är det vår, vin och vaccin och allt kommer att kännas enklare. Hoppas att alla har vant sig så mycket vid att ha det lite tråkigt för jämnan att det kommer att räcka med lite roligt för att det ska kännas jätteroligt. Att det kanske känns kul nog med en tripp till Jylland eller Stockholm eller att få bjuda massa kompisar på fest. Att det inte blir kaosrusning efter flygresor till Dubai.