Postpartum

Det passar mig illa att vara gravid på så vis att jag inte känner något speciellt över ”det heliga tillståndet” och inte älskar att en gravidkropp är allas kropp och att den får kommenteras hejvilt. (Saker jag fått höra: ”Hej tjockis!” ”Är du inte väldigt stor?” och klassikern ”Är du säker på att det bara är en?”) Skulle gärna dela havandeskapet med min partner så att vi tog halva tiden var, eller varannan unge, om det gick.

Å andra sidan passar det mig bra på så vis att jag gillar att göra något jobbigt och göra det ordentligt, för att sedan tillåta mig en stor belöning. Som typ att jobba riktigt hårt och mycket, periodvis, för att sedan vila rejält. Eller springa en mil för att sedan hälla i mig vin och glasstårta. Don efter prestation.

Nu är det så nära att det här jättejobbiga som det är att vara gravid är förbi och jag kan bli som euforisk när jag tänker på allt jag ska få belöna mig med. Utan inbördes ordning (även om träffa Bubblan är svårslaget) kommer här en lista över allt jag längtar efter som blir verklighet när jag inte längre är gravid:

  • Hålla, gosa, mysa med bebis. Få se hur han ser ut. Har fått dille på utseendet senaste veckorna, kanske för att jag vet att han nu ser helt färdig ut där inne. Har han hår? Gröna eller blå ögon? Ser han ut som Ben, Bo, Nils eller mig?
  • Få sova utan att vakna av smärtor i kroppen. (Vet att jag kommer att vakna av annat, men eftersom jag inte ska amma så kan jag och Nils dela på nätterna, så emellanåt kommer jag att få chansen till ljuvlig smärtfri och oavbruten sömn).
  • Ha på mig kläder. Alltså jag går inte naken nu, men jag har endast ett par byxor, två sjok/klänningar och fyra långärmade t-shirts som passar och allting är mer eller mindre fläckigt. Plus att de enda strumpbyxorna jag får på mig ser ut så här och min vinterjacka går ej längre att knäppa nu när vi går in i vargavintern. Fryser dock hellre än att köpa något bara för några veckors användning.
  • Dricka vinet. Mmm. Här kommer en lista i listan, över tillfällen då jag saknar ett glas vin extra mycket:
    • När signaturmelodin till På spåret drar igång och jag och Nils sitter där i soffan med goda chips.
    • När det är torsdag och Kajsa och jag börjar bli färdiga med dagens jobb och jag inte behöver hämta barn och jag ser på hennes blick att det inte hade varit tråkigt med en liten after work.
    • När det är helg och jag står i köket med bra podd i lurarna och en lång matlagning framför mig.
    • När jag tappar upp ett bad.
  • Snusa. Får jag säga så? Det vore väl superdumt att börja snusa igen nu när jag inte gjort det på så himla länge. Men jag saknar de små vita tobaksfria påsarna. Det är så mysigt.
  • Springa. Gud vad jag saknar känslan av att ha orkat löpa lite längre och lite snabbare än förra gången.

Varit vaken sedan fem, är redo för lunch

I dag säger jag hej och välkommen in i spelet till halsbrännan. Jag kanske minns fel, men jag tror inte att jag upplevde så mycket besvär av det tidigare grossesser. Men nu är det tyvärr så att med varje rap, hur liten och obetydlig den än må vara, följer en liten spya med upp i svalget och i natt vaknade jag av att halsen brann. Hoppas att jag inte luktar kräks ur munnen.

Annars? Jag sitter i det gemensamma köket i kontorskorridoren i Lagerhuset där jag och Kajsa hyr in oss. I dag är första riktiga dagen tillbaka efter jullovet och traditionsenligt gick allt inte helt smooth. Jag och Nils hade givetvis glömt att terminen inleds med studiedag och stängt fritids, så där fick vi stuva om lite och jag fick med mig Nils nycklar, så jag kommer inte in på kontoret. Hade tur som blev insläppt av en korridorskollega som var ännu morgonpiggare än jag. Brukar vara ont om folk här före nio.

Nu ska jag beställa blommor till mor som fyller 70 samt förbereda för en presentation av ny grafisk profil för en kund.

2020

Jag lånar årslistan av Linn.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Lärde mig vad permitterad betyder och permitterade mig själv. Sövdes och fick livmodern urskrapad.

Höll du något av dina nyårslöften?
Ja, fast mest för att löftet var generöst utformat. Jag sa till mig själv och mina vänner, som jag firade in 2020 med, att jag skulle påbörja en roman. Släcka ångesten över att jag aldrig kommer till skott med drömmen om att skriva något längre genom att … helt enkelt påbörja en bok.
Jag tror att jag undvikit att sätta mig och verkligen ta tag i skrivandet för att jag är så jävla rädd för att misslyckas. Att skriva en bok eller flera böcker är det jag helst vill och så länge som jag inte försöker så lever drömmen om att jag skulle vara en riktigt hyfsad författare. Om jag däremot testar och inte klarar det … det fallet vore för jobbigt.
Men så kan man ju inte leva och samtidigt vara medveten om att livet är ändligt, så på nyårsafton 2019 sa jag att 2020 skulle bli året då jag vågade försöka.
Det jag gjorde för att ge mig själv ett ärligt försök var att boka en hotellhelg om två nätter i Borås. Inga tvätt som behövde tvättas, inga golv att dammsuga, inga barn att servera, inga distraktioner. Bara ett rum i en stad där jag inte känner någon och massa oavbruten tid för att skriva.
Helgen ägde rum i höstas. Jag var gravid i vecka 25, ungefär, och pissnervös. Tänk om jag bara skulle sitta där och stirra på skärmen? Tänk om allt skulle kännas dåligt och dumt. Jag hade en idé med mig, som jag förvisso verkligen trodde på, och jag hade påbörjat utvecklingen av tre huvudkaraktärer. Men ändå, tänk om?
Som tur var visade det sig att det gick. Jag skrev ungefär 5 000 ord den där helgen och det är en tjugondel av en bok. Att jag sedan jag kom hem från Borås endast fått ihop ytterligare 2 000 ord och nu mest får ångest när jag ser Scrivener-loggan i menyfältet på min dator är en annan sak. Jag har påbörjat och det var vad jag lovade. Resten får komma när jag får chansen att boka in ytterligare 19 ensamma hotellhelger.

Kommer du ha några nya för nästa år?
I år vill jag bli en bättre, mer närvarande, vän.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
2019 trillade det in ett par stycken i närmsta kretsen, 2020 hos bekanta.

Dog någon som stod dig nära?
Nej.

Vilka länder besökte du?
Inga alls.

Är det något du saknar 2020 som du vill ha 2021?
Jag längtar, som alla andra, efter att vaccineringen kommit loss och gjort det möjligt att umgås med vänner. Kanske äta på en restaurang, ta en öl på lokal, skaffa kort på friskis och svettis igen. Vanliga saker. Men främst kanske jag ändå längtar efter möjligheten att umgås med den äldre generationen. Mina föräldrar har flyttat till en ny stad, bort från min uppväxtort, och vi har inte hälsat på. Och som jag saknar att i alla fall ha chans till barnvakt. För Ben och Bos skull, men också för min och Nils relations skull. Med brasklappen att vi är medvetna om att vi är lyckligt lottade som har varit förskonade från både sjukdom och jättestor ekonomisk påverkan under pandemin så har den, pandemin alltså, slitit på oss. Jag önskar att jag kunde hitta på något kul med Nils, medan mina föräldrar hänger med våra barn. Kan jag få det under 2021? Hoppas hoppas.

Vilket datum från 2020 kommer du alltid att minnas och varför?

30 maj. Jag fyllde 40 och skulle egentligen ha varit i Berlin med Nils. Vi hade bokat både barnpassning och hotellnätter på Oderberger hotel som jag länge velat testa, men i stället blev det utomhuskalas i Slottsskogen och det var helt underbart.

Vi hyrde cykelkärra och köpte stora kylväskor som vi fyllde med skumpa och dukade upp med massor av snacks och handsprit samt uteleksaker till barnen. Pyntade träden och satte på musik och tackade solgudarna för det fina vädret. Jag var helt tagen av hur många kompisar som dök upp och hur fint det var, hur fina alla var. Vi avslutade med en hotellnatt, hela familjen, för att förstärka känslan av att det inte var en vanlig dag. Helt perfekt fir. Dessutom måste Bubblan ha fastnat den här helgen. Marinerad i skumpa, hehe.

Vilken var din största framgång 2020?
Att företaget överlevde coronakrisen.

Vad är du mest nöjd med?

Det här har inte alls att göra med egen prestation, så jag vet inte om det får räknas som något jag är nöjd över. Men jag är himla glad över hur Bultentatueringen blev. All cred dock till Maja-Lisa Bekken som var den som höll i pennan/nålen och till Nils, som lyckades boka in mig i hemlighet trots att Maja-Lisa var fullbokad för en lång tid framöver. Jag blir helt blödig när jag tänker på att han mejlade och berättade om Bulten och fixade så att jag fick göra det.

Mest nöjd över något som har att göra med något jag själv gjort var att styra upp familjerådgivning/parterapi för mig och Nils. Vi har börjat gå igen och det gör väldigt gott.

Största misstaget?
Att vi inte tog in hjälp när det var som kämpigast med köksrenoveringen.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Bara i själen, ledsen och nedstämd. Fysiskt har vi (ta i trä) varit friskare än någonsin sedan restriktionerna kom. Undrar försiktigt hur dåliga vi var på att tvätta händerna tidigare.

Bästa köpet?
Jämnt skägg mellan skrivprogrammet Scrivener och vårt nya kylskåp.

Vad spenderade du mest pengar på?
K Ö K E T

Gjorde något dig riktigt glad?
Massa saker! Mest glad över att jag blev gravid och att han stannade kvar.

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2020?
* kollar på min ”Dina topplåtar 2020”-lista på Spotify *
Jag har gått ganska mycket i barn- och ungdom 2020, vilket väl inte är så ovanligt att göra när man är orolig och ledsen, och därmed lyssnat mycket på Nirvana och Bowie. Två nya låtar värda att nämna med tanke på att jag spelat dem som besatt är Post Humorous med Gus Dapperton och Slutte og byne med Valkyrien Allstars.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ja! Alltså först ledsnare, efter missfallet och på grund av tvångstankar och extrem oro. Sedan gladare, efter att ha blivit firad av mina vänner och blivit gravid igen. Sedan, mot slutet av året, ledsnare än någonsin igen, på grund av relationstjorv som det inte är rättvist att skriva om här. Men det ska bli och blir bättre.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Skrivit bok.

Mindre?
Oroat mig.

Hur tillbringade du julen?
Med Ben, Bo och Nils i vårt hus.

Favoritprogram på teve?
Kom Succession ut 2020? Jag väljer att inte googla och svarar Succession. Satan vad bra det var. Och kul med en serie jag och Nils gillar lika mycket. Vi tittar sällan tillsammans annars.

Bästa boken?
Vet ni, jag har konsumerat så mycket böcker det senaste året att det inte är klokt. Det kan mycket väl vara så att jag snittat två i veckan. Det låter som skryt, det hör jag, men det är inte meningen. Jag har inte läst alls många ”finböcker”, utan absolut mest plöjt deckare helt maniskt. Och det beror på att jag inte har kunnat sova. Först för att jag var så ledsen och de senaste månaderna pga den stora magen. Däremellan, när graviditeten inte var så påtaglig att den påverkade sömnen negativt, läste jag massor som ett slags substitut för vin och snus. Så det har blivit MÅNGA böcker. Men vilken var bäst? Jag vet inte. Jo, jag läste om Ett litet liv. Den är alltid bäst.

Är det en myt att Karelin vägde sju kilo?

Under mellandagarna när vi behövde rasta oss åkte vi till naturreservatet Rya Skog. Det var fint och låg lite knasigt, mitt bland alla oljecisterner eller vad det är nere vid Älvsborgsbron, men framför allt var det halkigt och jag ramlade och landade som en klant på magen.

För att slippa noja, och för att internet sa åt mig att göra det, åkte jag in till akutmottagningen för gravida. De var jättesnälla där och undersökte mig noggrant och konstaterade att det inte var någon fara med Bubblan. Förutom att de satte hjärtljuden under bevakning under en halvtimme så gjordes ett ultraljud och då passade de på att kolla storlek och då fick jag veta att Bubblan är en stor bebis. Han skulle, den veckan, ha vägt 2 kilo, men de uppskattade honom till 2,4.

Nu vet jag att det kan bli väldigt olika med två bebisar från samma DNA-mix, eftersom allt med Bens bebistid var annorlunda än Bossas bebistid. Från förlossningen (Bossas: 40 timmar, Bens: 7 minuter) till … allting. Ändå kom bedömningen om Bubblan som en jättestor bebis som ett obegripligt stycke fakta för mig. Så inställd var jag på att jag skulle få en liten bebis ”precis som vanligt” (haha) och så var det med den saken.

Men det här blir ju också kul. Undrar vad han klockar in på när det är dags? Undrar om man kan ”mjuka upp sig” på något vis för att vara beredd på nivån av töjning? Undrar om man vågar hoppas på att han kanske kikar ut i vecka 38 eller så, som Ben gjorde, om han nu ändå är så stadigt byggd?

Eftersom tiden är utmätt

Nämen vad pågår i Washington? I skrivande stund berättar Sveriges Radio för mig att Proud boys tagit sig in med vapen i Kapitolium. Vad bra killar mår.

Fanns det inte ett teveprogram ett tag som gick ut på att människor fick leva i radioskugga i en vecka och sedan ”komma ut” och få ta del av olika nyheter och så skulle de gissa vad som var fejk och vad som var på riktigt? Jag tänker på hur det skulle vara om man hamnat i koma precis före presidentvalet 2016 och vaknat nu och fått höra bara exakt allt som är sant. Det är som att nästan allt som rapporteras nu är ”I can’t believe it’s not butter”-nyheter.

”Sedan, när vi återgår till det normala”, sa en nyhetsjournalist nu. Men kommer vi det? Jag blir bra sugen på att gå i barndom, titta på high school-teveserier från 00-talet, bedöva mig med rusdryck, köpa ett tyngdtäcke och dra det hela vägen upp över huvudet, låsa in mig med barnen, konsumentupplysningsgoogla babytossor i flera timmar … OCH SÅ VIDARE när jag hör att Trumps anhängare stormat kapitolium och avbrutit den officiella annonseringen av Biden som ny president.

Tur att jag har firman med Kajsa. Den är verkligen räddningen, många gånger. Jag ska börja jobba igen efter jullovet i morgon och har noll söndagsångest. I vår affärsidé ingår att vi inte gör saker som bara drivs av att öka någons (eller vår) förtjänst. Det måste finnas ett högre syfte också och det ska i förlängningen bidra till någon form av ökad rättvisa.

”Det där kommer ni aldrig att tjäna pengar på”, var lustigt nog mångas kommentar när vi hoppade av reklambyråjobben vi hade för att starta eget. Men såhär fem år senare så är vårt företag fortfarande vår enda inkomstkälla och vi går inte hungriga. Vi tjänar förvisso inte de höga summor som våra tidigare kollegor kan plocka ut, men vi lever. Och sa jag det där om noll söndagsångest?

Nu under första delen av 2021 ska vi, tillsammans med MR-piloterna, färdigställa ett digitalt läromedel för barn i förskoleklass till årskurs 3 som handlar om Barnkonventionen. Vi ska upplysa barn och vuxna i skolan om vilka rättigheter barn har och hur de kan praktiseras genom att låta eleverna vara barnrättsdetektiver på sina egna skolor.

Vi ska också ingå ett samarbete med Högskolan Väst i Trollhättan och marknadsföra deras kliniska lärandecentrum. De har satsat på ett nytt sätt att utbilda studenter i verklighetstrogna vårdmiljöer med ett normmedvetet förhållningssätt. Jag och Kajsa har varit där och hälsat på och det är gåshud på nivån av professionalitet och smarta människor som står bakom det här. Utgångspunkten är att det finns många olika sätt att vara människa på och genom att inte ha massa förutfattade föreställningar eller förväntningar på den man ser framför sig så kommer vården att bli mer jämlik.

Jag tänker på när jag var med Ben och gjorde skiktröntgen på honom i höstas. Han fick dricka kontrastvätska och så röntgades han flera gånger under en hel dag för att följa vätskans väg genom tarmarna. Vid andra röntgentillfället träffade vi ny personal och de var supernoga med att jag skulle hjälpa Ben med ett pungskydd så att inte hans bits and pieces skulle skadas av strålningen. Även vid efterföljande tillfällen kontrollerades att skyddet satt på plats. Men första gången var det ingen som sa något om skydd. Varför? De som vi träffade då tolkade uppenbarligen Ben som flicka och trodde inte att det fanns behov för pungskydd.

Jag tänker att om jag får åka till jobbet i morgon och bidra till såväl jämlik vård som till att fler barn lär sig om mänskliga rättigheter och barnkonventionen så är i morgon en bra dag. Då gör jag i alla fall något. Samtidigt som Proud boys håller på.

Ett bussigt gäng turer till Bauhaus senare

I dag frågade min kompis Elin hur det ser ut i köket, så jag tog lite bilder. Vi har grejat med det sedan första helgen i augusti och är inte riktigt klara än, men det börjar verkligen närma sig. Om man ska vara petnoga så har jag inte bidragit till själva bygget med mer än målning. Nils har gjort allt som man inte enligt lag behöver kalla på kunnig hantverkare för. Men jag gjorde ändå saker av betydelse. Som att laga enorma mängder spannmåls- och mjölkfri lasagne och fylla frysen med lagom stora Benportioner av det och annat som han tål. Så att han hade något att äta under de månader vi inte kunde laga mat. Och som att ta allt barnansvar på helgerna så att Nils har kunnat röja. Det måste också räknas, tycker jag.

I alla fall. Så här såg det ut innan vi började.

Och så här såg det ut när allt rivits ut och Nils preppat marken för nytt golv.

Och så här ser det ut nu. Vi valde att flytta hela arbetsdelen av köket till väggen med fönster, pga det inte helt unika önskemålet att kunna ”diska och titta ut”. För detta var vi tvungna att kalla in en kunnig vvs-person och han took one look at taket i vår källare (i vilket han skulle borra) och sa att han inte kunde göra något förrän vi asbestsanerat. Nu har jag aldrig renoverat något förut, men det känns bekant på något vis att man ofta hittar tråkiga överraskningar när man börjar lyfta på stenar i gamla hus. Att det är så det ska vara, liksom.

Hur som. Efter att en saneringsfirma gjort sin grej fick vi olika slags rör dragna och så tog vi bort ett element och la golvvärme i stället och sedan nytt golv. Och alla ”vi” kan ersättas med ”Nils”, ja. Sedan togs väggar bort och vi hittade jättefin panel som målades och sedan stoppade vi in ny kyl/frys (en extrastor som gjort att Ben fått ett eget skåp för sin allergimat), ny spis med dubbelugn (som dessvärre inte fungerar, vi väntar på service) så att jag kan lajva mästerkock, virrvarskiva med eklist, dubbel-ho med sådan där duschslang till kran (återigen för att kunna leka restaurangkök) och helt vanligt fyrkantigt och vitt kakel. Och så beställde vi retroluckor och monterade dem på ett IKEA-skelett. En elektriker fixade uttag och brytare och sådant, men annars har Nils gjort i princip rubbet. Nu är det bara slutfix kvar (lister och liknande) + installation av fläkt som kommer om en månad. Jag har väldigt svårt att förstå att jag ska få leva med ett så här fint kök. Som vanligt har jag lite problem med att acceptera mina privilegier, som ni hör. Det kanske jag bör sluta att kokettera med vad det lider.

Nu ska jag laga middagsmacka till mig och Nils och sedan ska vi kolla på Vikings.

Dagen i bilder

I dag började Nils jobba igen och cyklade iväg före åtta. Bo sov hos en kompis och vi som var kvar hade en särdeles sävlig morgon.

Vi åt frukost framför Kluro (Ben) och DN (jag). Min standardfrukost den här graviditeten är två rundisar, rostade, med extrasaltat bregott och mjäkig ost, frukt och juice. Första halvåret drack jag ingen koffein öht, pga väldigt, väldigt orolig, men nu har jag släppt på det och dricker te till frukost och kaffe någon gång ibland. Kosttillskott: gravidvitaminer, omega 3 med mycket dha samt järntabletter. Bens standardfrukost: glutenfritt havreknäcke med mjölkfri nutella, bacon, glutenfri havregurt med chokladflingor, frukt och äppeljuice.

Efter frukost la vi oss bekvämt, tände ett ljus och tog varsin bok …

… för att kunna bocka av tre rutor på Bens läsbingo som han fått med sig från skolan att fylla i under jullovet.

Sedan: Monopol. Barnen fick det i julklapp och vi har hunnit spela ett par gånger, med fruktansvärt dålig stämning som följd. Den här gången bestämde Ben att vi skulle köra på snällvarianten och inte köpa gator som den andra vill ha.

Vid 13-tiden gick vi och hämtade hem Bo. Vårt hus är det grå som kommer efter det vita.

Jag har plockat ner all julpynt utom den här kransen på dörren. Jag och barnen pysslade den nu före jul och jag tycker att den blev så fin.

Dagen lunch var uppskattad: pannkakor (mjölk- och spannmålsfria, pga Bens allergier) med glass.

Under lunchen kollade vi upp vilka namn man kan ha.

Sedan gick vi ut igen, för att få lite sol.

Fast mest för att hämta ut paket på vårt närmsta utlämningsställe.

Det var kläder till mig. En pyjamas och bekväma (hoppas jag) underkläder. Det här är mitt sätt att förbereda mig för förlossning. Jag tänker på vad jag ska lufsa omkring i på BB (det här är den andra pyjamasen jag köpt) och så föreställer jag mig att jag kommer att bli en person som har hela och fläckfria underkläder på mig senare, i den nya fasen av livet. Jag vet på ett logiskt plan att jag mest troligt inte ens kommer att besöka BB den här gången, utan pga covid och det faktum att jag är omföderska stanna kvar i max sex timmar i förlossningsrummet och sedan bli hemskickad. Dessutom kommer jag förmodligen att bära nättrosor med jättebinda och läcka avslag fram till vårkanten någon gång. Men ändå. Att tänka på att snusa på Bubblans lurviga hjässa (föreställer mig att han kommer att ha lika mycket hår som Ben och Bo hade när de föddes) iförd bekväma och hela underkläder och en mjuk molnpyjamas får mig att bli lugn och glad.

Sedan hade vi skärmtid i ett par timmar. Jag köpte strumpbyxor till Bubblan och somnade. Jag sover rätt kass på nätterna nu, för det gör så ont att vara höggravid, så jag kan somna lite nu och då under dagen i stället.

Jag dukade fram Bens favoriträtt korvstroganoff med ris lagom till att Nils kom hem från jobbet. Sedan vilade jag lite till och nu ska jag och Bo kolla på sista Harry Potter-filmen innan det är dags för nattning. Bra dag, gott liv.

Mina gravidviner och planen på en riktigt vräkig grej i köket

Nu vill jag berätta om en listig sak jag gjort under graviditeten. Varje gång jag varit på systembolaget för att till exempel köpa öl till Nils så har jag köpt något till mig själv från hyllan jag aldrig tidigare närmat mig – den för tillfälligt sortiment (vin).

Jag har haft någon slags smärtgräns på 119 spänn för en flaska vin, men nu när jag ändå inte får dricka alkohol så har den gränsen helt suddats ut. Jag kan tydligen betala 300 för en flaska vin nu! Tänka sig.

Det här har resulterat i att jag nu, i hundrade månaden av graviditeten, har cirka 20 flaskor riktigt goda (gissar jag, herregud kostar det så smakar det väl?) flaskor i min ägo. Trendiga naturviner med kapsylkork, petnats you name it. 2021 har tre ledord på v och det är vår, vin och vaccin.

Men var var jag. Jo! Min nya stil som finvinsdrickare slutar inte med nämnda flaskor. Jag har köpt en vinkyl också. Vi håller på och renoverar vårt kök och … Vänta, jag känner ett omedelbart och akut behov av att slänga in en brasklapp om att det var hög tid att renovera och att behov fanns. Efter att vi gjort konstgjord andning på 90-talsköket på en förfallen vitvara i taget höll hela skelettet på att rasa ihop. Så vi (Nils) rev ut allt, inklusive väggar och golv, i början av augusti och vi (Nils) håller fortfarande på att bygga det nya. Det är snart klart och blir jättefint! Men mer om det kanske en annan gång om det känns som läge. Det jag ville säga var att i samband med detta frågade Nils om det var något särskilt jag önskade mig i köket och inspirerad av Frida Lund så tänkte jag att det vore ju för jädra trevligt att en dag kunna bjuda gäster på perfekt tempererat vin till alla middagsbjudningar jag drömmer om att ha när man får och jag inte är gravid längre.

Sagt och gjort så köpte vi en vinkyl och lämnade en lucka för den i köksskåpsplaneringen. Kylen skeppades hit från Tyskland och passade perfekt in i hålet, men … fungerade inte där. Det blev för varmt för den, så i stället för att temperera vinet till sådär 7 respektive 16 grader så värmdes alla flaskor upp till något mer jolmiga 25 grader.

I källaren, däremot – där det är mycket svalare – funkar den hur bra som helst. Så nu står den här …

… och i köket har vi nu ett praktiskt hål som vi ej kan täcka för med en lucka som matchar resten av köket, då en enda lucka är en alldeles för liten beställning att lägga hos Järfälla kök, från vilka vi köpt övriga luckor.

Så … det var senaste nytt från mina väldigt världsliga och privilegierade bekymmer här på Hisingen. Sägas kanske bör att företaget som sålde vinkylen erbjöd mig pengar tillbaka och retur och sådant, men de har nog inte insett vidden av min avoga inställning till att returnera saker som köpts online. Alla ni som orkar – hjältar är ni. (Förutom ni som beställer massa kläder i olika storlekar eller i bulk och har satt i system att returnera det som inte passar, det måste upphöra.)

Tvivlet i blodet

Tack så hemskt mycket för glada tillrop och fina kommentarer på förra inlägget. Det värmer verkligen och jag blir jätteglad och pirrig. Kul att vara här igen.

I dag tog vi, och av parkeringskaoset att döma gissningsvis 70 procent av övriga göteborgare, oss till Slottsskogen. Där väntade mina föräldrar, som kört ner från Åmål (dit de förresten flyttat sedan sist – till orten där min bror + familj redan bor). De är båda shy of 70, men min mamma tillhör riskgrupp, så vi har bara setts vid två tillfällen (utomhus, när barnen fyllde år) sedan restriktionerna kom. Det var ett kärt återseende och vi hade picknick och kollade på djuren och fikade på Villa bel parcs uteservering.

Men min vana trogen ska jag väl inte bara berätta om hur mysigt allt är. Nu blir det anekdotisk bevisföring, men min uppfattning är att runt 30-40 års ålder någonstans, och kanske särskilt om man ynglat av sig, så funderar man (eller jag, då) mycket mer på relationen till ens egna föräldrar – nu och då – än tidigare. Kanske för att man nojar så mycket kring hur man själv är som förälder och jämför med det man själv genomlevt?

Jag har alltid hållit en grej som viktigast att inte föra vidare från min barndom och det är den där känslan av skam som aldrig får någon förklaring. Känns den igen? Så många gånger upplevde jag, som barn, att jag borde skämmas, fast jag fick inte veta varför. Eller så förstod jag att jag gjorde något fel eller att jag till och med VAR fel, men jag fick ingen förklaring till det. ”Det är bara så det är”, liksom. Det tänker jag är en mening som Ben och Bo (och Bubblan) aldrig ska få höra.

I alla fall, i dag är jag nog redo att formulera en ny insikt om vad jag inte vill upprepa för mina barn och det är en jädra slippery slope, för jag känner att jag redan är och nosar på det. Det är att portionera ut oron väldigt olika för olika barn.

Alltså jag fattar att oro är en stor del av föräldraskapet och att mina föräldrar bara menar väl, men herregud vad de uttryckt sin oro för mig och min bror på olika sätt och hjälp vad det har påverkat i alla fall mig. Mästaren av katastroftankar här, you rang? Jaha, du är min mamma och du har kommit för att säga att allt kan gå åt helvete när som helst?

Igen, det är inte illa menat, men när det kommer till att uttrycka oro utan att samtidigt komma med någon form av lösning (om det är ett verkligt problem) eller generell uppmuntran så kanske man som förälder inte måste säga något alls. Som när jag och Nils tog livets första banklån och köpte vår första bostad och jag såklart var hälften överlycklig och hälften ”hjälp, vad har jag gjort!” och min mamma kommenterade med ”men Maria, ska ni inte bara ta en hyresrätt?” Som om det var så lätt att ”ta sig en hyresrätt” i Göteborg eller som om det skulle hjälpa när vi redan belånat oss och affären liksom var klar. Där kanske man hellre vill ha ett glatt tillrop eller lite … tillförsikt från ens förälder.

I dag var det mycket om kommande bebis och om företaget. ”Hur går det för er, har ni jobb?” säger min mor med mycket orolig röst och, efter att jag bekräftat att företaget inte står på ruinens brant: ”men är det säkert?”. Suck. Vad ska jag säga? ”Nej, jag och Kajsa har ingen aning om vad vi gör och rätt vad det är har vi väl dragit på oss en skatteskuld på flera miljoner och går i personlig konkurs.” Herregud, vi har hållit på i fem år och vi har överlevt coronaåret och det går riktigt bra. Jag vet att mamma menar det som omtanke att fråga om vi verkligen klarar oss, men det får mig att känna mig extremt underskattad. Eller som när min pappa i samma veva frågar om vi har felanmält vår nya spis som inte fungerar. ”Nej, vi tänkte att den skulle självläka.”

Jag kanske begär mycket, men det hade varit fint att få andra frågor än sådana som handlar om hur dåligt det går för mig eller vad som kan gå snett eller bli jobbigt härnäst. Jag lever också med uppfattningen att min bror inte alls får eller har fått samma dos av okonstruktiv oro och att det har gjort honom mycket mindre ångestlagd. Inställningen har liksom varit att med Magnus så ooordnar det sig, men med mig … not so much.

Dags att lägga in en brasklapp här och det är att jag är ensam i min ursprungsfamilj om att ha den här uppfattningen. Jag har försökt prata med dem om att jag och min bror blev uppfostrade på olika sätt, men det håller ingen med om.

I alla fall. Det här blev långt, men jag tänker, nu när jag kommit en bit i att formulera det här för mig själv, att det här är någonting jag måste jobba med när det kommer till mitt eget föräldraskap. Jag misstänker att det beror på Bens tuffa start i livet, och kanske lite för att han är minst, men jag oroar mig väldigt mycket mer för honom än för Bo. Och det bör jag hålla koll på, så att jag inte för vidare det här ocharmiga katastroftänket som gör det så svårt att sova bland annat.

Ödmjuk inför detta

Jag har saknat att skriva blogg. Eller jag har saknat att ha skrivit blogg, kanske. Att ha ett arkiv över vad som hände och hur det kändes med kommentarer från folk som läst och tagit sig tid att ge mig en fundering eller fråga. Det är ju så fint. Så nu gör jag det igen.

Tänk att sist jag skrev så drev min livmoder ut resterna efter Bulten, vars kropp nu ligger under ett träd nära en hembygdsgård i Halmstad. Och nu är samma livmoder helt sprängfull med Bubblan, en annan bebis, som stannade kvar och nu snart, om allt går bra, ska komma ut helt levande och bli ett litet lillesyskon till Ben och Bo. Gud, att Ben ska bli storebror, det känns … ej on brand. Men vad kul det ska bli med en ny bebis. Och vad tacksam jag är. Det är verkligen att be om mycket, att be om en till när man redan har två.

Det känns nästan lite som en ny chans på spädbarnsföräldraskapet att få en till bebis nu, när Bo och Ben ska fylla elva och åtta. När Bo kom var ju allt en chock och när Ben kom handlade allt om att typ överleva dagen med en spädis och en rymningsbenägen trotsis. Detta kanske är famous last words, men det känns som att det kanske blir lite lugnare den här gången? Helt klart är att det blir annorlunda i alla fall. Vi vet bättre än att lyssna blint på BVC och Barnmedicin när vårt barn uppenbarligen har jätteont och vi kommer inte att låta det gå så långt som det gick för Ben när han inte fick vård för öronen, halsmandlarna och sedan allergierna. Herregud vad mycket onödigt ont han haft, år efter år. Jag kan fortfarande knappt tänka på det.

Annat som blir annorlunda är att jag ska gå tillbaka till jobbet efter de tio ”pappadagarna” och att Nils alltså ska få vara föräldraledig med ett spädbarn för första gången. Det tror jag blir kanon. Särskilt bra att han får chansen att knyta an och bli en viktig förälder tidigt, då han ej fått vara med på ett enda MVC-besök eller ultraljud och inte direkt brinner för den här ungen än, så att säga, så som jag gör som känner allting så fysiskt och tänker väldigt mycket på förlossningen och så.

Ja, detta med att börja jobba nästan direkt och dela på föräldraledigheten från start förutsätter såklart att det funkar med flaskmatning och att jag inte blir helt söndertrasad av förlossningen. Det kan man ju aldrig veta, men jag har verkligen tillförsikt. Visst har det blivit bättre med rupturer sedan jag födde Bo och sprack upp som en sol från a till ö? Och visst borde stjärnorna kunna stå lite i rad för oss den här gången vad gäller nöjdheten på bebisen, efter koliken med Bo och åren av smärta för Ben? Jag har tillförsikt.

Bebis beräknad till mitten av februari, men hur mycket större kan magen bli?