Brad Pitt's armpit

Jag har saknat att skriva blogg. Eller jag har saknat att ha skrivit blogg, kanske. Att ha ett arkiv över vad som hände och hur det kändes med kommentarer från folk som läst och tagit sig tid att ge mig en fundering eller fråga. Det är ju så fint. Så nu gör jag det igen.

Tänk att sist jag skrev så drev min livmoder ut resterna efter Bulten, vars kropp nu ligger under ett träd nära en hembygdsgård i Halmstad. Och nu är samma livmoder helt sprängfull med Bubblan, en annan bebis, som stannade kvar och nu snart, om allt går bra, ska komma ut helt levande och bli ett litet lillesyskon till Ben och Bo. Gud, att Ben ska bli storebror, det känns … ej on brand. Men vad kul det ska bli med en ny bebis. Och vad tacksam jag är. Det är verkligen att be om mycket, att be om en till när man redan har två.

Det känns nästan lite som en ny chans på spädbarnsföräldraskapet att få en till bebis nu, när Bo och Ben ska fylla elva och åtta. När Bo kom var ju allt en chock och när Ben kom handlade allt om att typ överleva dagen med en spädis och en rymningsbenägen trotsis. Detta kanske är famous last words, men det känns som att det kanske blir lite lugnare den här gången? Helt klart är att det blir annorlunda i alla fall. Vi vet bättre än att lyssna blint på BVC och Barnmedicin när vårt barn uppenbarligen har jätteont och vi kommer inte att låta det gå så långt som det gick för Ben när han inte fick vård för öronen, halsmandlarna och sedan allergierna. Herregud vad mycket onödigt ont han haft, år efter år. Jag kan fortfarande knappt tänka på det.

Annat som blir annorlunda är att jag ska gå tillbaka till jobbet efter de tio ”pappadagarna” och att Nils alltså ska få vara föräldraledig med ett spädbarn för första gången. Det tror jag blir kanon. Särskilt bra att han får chansen att knyta an och bli en viktig förälder tidigt, då han ej fått vara med på ett enda MVC-besök eller ultraljud och inte direkt brinner för den här ungen än, så att säga, så som jag gör som känner allting så fysiskt och tänker väldigt mycket på förlossningen och så.

Ja, detta med att börja jobba nästan direkt och dela på föräldraledigheten från start förutsätter såklart att det funkar med flaskmatning och att jag inte blir helt söndertrasad av förlossningen. Det kan man ju aldrig veta, men jag har verkligen tillförsikt. Visst har det blivit bättre med rupturer sedan jag födde Bo och sprack upp som en sol från a till ö? Och visst borde stjärnorna kunna stå lite i rad för oss den här gången vad gäller nöjdheten på bebisen, efter koliken med Bo och åren av smärta för Ben? Jag har tillförsikt.

Jag har lagt samma tusenbitarspussel tio gånger. Skaffat gratisveckor på Dplay och kollat på en och en halv säsong av Masterchef Australia. Läst böcker maniskt. Börjat äta igen, men inte sova. Jag kan inte sova. Ångesten jag upplever nu är värre än jag vad jag upplevt tidigare i livet. Den skenar och är iskall. Jag är säker på att jag ska dö på natten. På dagen är jag fruktansvärt orolig för Ben. Han satte i halsen förra lördagen igen. I bilen på väg till Anneberg. Jag var inte med och Nils körde in till kanten och gjorde heimlich medan Bossa slog Ben i ryggen. Han fick inte luft. Det var total panik. Nils berättade inget för mig när han kom hem, men jag fick veta sedan.

Det kan hända när som helst, men det kan ju också allt? Allt kan hända när som helst. Det är livsfarligt att leva.

Mina emotioner och min logik leker krig i huvudet. Jag har gått i KBT och vet hur jag ska hantera katastroftankar. Men acceptans känns inte applicerbart när det värsta som kan hända är det värsta som kan hända. Slutet.

Jag har mejlat med Bens skolsköterska. Hon ska visa mig, Nils och Bens pedagoger rätt heimlichgrepp. Det är en faktisk och konkret sak jag kan göra för att rusta oss.

Men jag vet inte.

I morgon ska jag skrapas. Det är ett begrepp som borde få ett omtag. Skrapa. Vasst och brutalt. Man sövs. Jag har inte sövts sedan -97, då jag opererade knät.

Men bra att få ut allt. Läkaren som undersökte mig i fredags hittade mer rester och graviditetstesten visar fortfarande positivt, trots två omgångar abortpiller. Min kropp tror att den är gravid och jag mår illa och har ont i brösten. Har hört om folk som börjat laktera långt efter missfall.

Jag vill att det ska vara över.

Jag sörjer. Känner mig girig som var så glad. Girig som har två barn och vill ha ett tredje. Dum i hela huvudet som skämtade om att det var mitt ”sista hostande ägg”. Tänk om det var det?

Jag är 39.

Jag har redan två barn. Mycket vill ha mer. Hur kan hon tro…?

Jag tänker att jag inte borde ha använt nässpray. Inte druckit kaffe. Jag borde ha sjukskrivit mig och tagit det lugnt när jag började blöda på lucia. Jag borde inte ha badat badkar när det fortfarande småblödde. Jag vill spola tillbaka tiden.

Jag har blött sedan Lucia. Det känns som att det var länge sedan. Det är bara drygt tre veckor, ser jag när jag kollar i kalendern. Tre veckor sedan jag för andra och sista gången såg Bulten med ett bultande hjärta på ultraljudsskärmen.

Mitt eget hjärta skenade när jag vaknade klockan sju i morse. Jag väckte Nils och sa till honom att jag trodde att jag skulle dö.

Barnen är hos Cathrin och Joakim i Anneberg. Flera vänner har hört av sig och frågat om de ska ta hand om barnen en stund. Hos Cathrin och Joakim är de trygga nog att sova över. De har grillat korv med pannlampor på, varit på loppis och kollat film. De har inte varit med en mamma som gråter varje dag.

Jag vill att det ska sluta blöda. För tre dagar sedan träffade jag en läkare på MVC-mottagningen jag går/gick till. Tiden var inbokad sedan innan det hände och jag ringde i mellandagarna och berättade att hon inte längre skulle titta efter en bebis, utan kolla så att livmodern är tömd och att jag inte har en infektion.

Läkaren var jättesnäll. Livmodern var inte tom. Hon sa att det är oklart vad det är som är kvar, om det påverkar hormonellt eller ej, men att det ska ut. Fick nya abortpiller, fler den här gången, och morfintabletter.

Det kom ut mer, men jag vet inte om det är färdigt. Jag vill bara att det ska vara färdigt. Hur länge ska det blöda? Det kommer brunt blod och livmodern ömmar. Är det att den drar ihop sig och bara trycker ut det sista?

Men så kommer det rött och färskt blod. Varför kommer det färskt blod?

På fredag har jag läkartid igen. ”Om det går bra med en manlig gynekolog?” Det var den enda tiden de hade inom kort. Jag googlade honom. Han är född samma år som jag.

Fy fan vilka katastroftankar jag har. Det är som att missfallet bevisade för mig att nu kan det värsta hända.

Jag är så rädd. Kollar så att barnen andas på nätterna. Fick panik när de åkte till Anneberg i går, tänk om de skulle krocka. Och Ben som sätter i halsen så ofta…

Fy fan fy fan fy fan. Det här är inte hållbart, det fattar jag. Jag kan inte leva så här, i konstant katastrofberedskap. Inte äta. Dricka vin för att kunna somna. Det går inte.

Nu lämnar jag sängen. Jag ska klä på mig och ta bort sminket som jag inte tog bort i går och så ska jag promenera till dess att ångesten slutar galoppera. Sedan ska jag hämta hem barnen. Och sedan måste vi leva.

Jag var inte beredd på att drabbas så hårt av att se ultraljudsbilden i förra inlägget nu jag gick in på bloggen för att göra ett inlägg. Det vällde upp tårar. Där är han ju, med alla sina kroppsdelar och hjärtat som slog.

Han kom ut mot slutet av Kalle Anka. Jag kände några extra starka värkar och sedan var det ungefär som när Ben kom, massa vatten och en bebis i ett klafs. Bara mycket, mycket mindre. Fångade honom i handen och bröt ihop. Ringde Nils som var i Kalle Anka-rummet och han kom. Jag vet inte hur jag lät, men jag lät. Tror att jag upprepade ”jag vet inte vad jag ska göra” om och om igen.

Så känner jag fortfarande. Jag vet inte vad jag ska göra. Det var inte så här det skulle bli. Vi skulle få Bulten i slutet av juni och sedan skulle vi vara hemma hela sommaren tillsammans och sedan skulle jag och Nils dela på föräldraledigheten från starten, vilket passade så perfekt med att Kajsa också ska vara deltidsföräldraledig efter sommaren. Vi skulle driva firman på halvfart. Nu får jag väl skaffa ett jobb när hon är föräldraledig?

Jag vet inte vad jag ska göra.

Min svärmor ringde 1177 och kom in i rummet där jag satt och hyperventilerade. Hon i luren sa att jag skulle ta med mig fostret och åka in akut.

De hade haft skiftbyte på Halmstads gynjour och läkaren och sjuksköterskan jag fick träffa var så snälla. Hon undersökte mig väldigt noggrant och drog ut hinnor från mig. Det var en arkeologisk utgrävning och ett blodbad. Hon ville att jag skulle läggas in över natten, för det var så mycket rester kvar. Moderkakan låg som ett lock över livmodertappen och hindrade allt från att komma ut.

Jag ville tillbaka till Ben och Bo. De hade inte öppnat sina julklappar än. Nils hade whatsapp-kontakt med Bo.

När vi pratade med läkaren kom det kraftiga värkar och jag kände hur något stort lossnade. Drog ner byxorna och läkaren stack fram ett bäcken och fångade upp moderkakan. Hon undersökte den, som var intakt, och Bulten, som var intakt.

Då fick jag åka hem, eller till svärföräldrarna, med cytotek, piller som man stoppar upp så långt man kan och som driver på värkarbetet.

Jag blödde och blödde och barnen öppnade klappar. Sedan tog jag och Nils en promenad och begravde Bulten.

På morgonen dagen efter åkte vi tillbaka till akuten och fick träffa den första läkaren igen. Hon gjorde en ny smärtsam gynundersökning och sa att det bara var lite slemhinnor kvar.

Sedan åkte vi hem till Göteborg.

Nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag har bara med mig ett par byxor till julfirandet i Halmstad. Ett par mammajeans. Det är det enda som går på nu, i vecka 13. Det syntes så mycket tidigare den här gången, kanske för att det är nummer tre. Var nummer tre.

Jag hade tänkt slå in ultraljudsbilden i paketet med barnens skolbilder, som en överraskning under granen i dag. Men eftersom det syns så mycket på magen så lät jag Ben och Bo lämna över en guldig ask till svärföräldrarna redan när vi kom fram i går. Oj, vad glada de blev. Och förvånade.

I dag hade jag tänkt skicka bilden till min familjs whatsapp-grupp med orden ”god jul, i julklapp får ni en helt ny släkting: Bulten Hellbjörn, förväntad ankomst juni 2020”.

Jag var på gynakuten i tio timmar på lucia. Det blödde massor. Precis som när Ben låg i magen. Och precis som när Ben låg i magen fick jag ett betryggande besked. Hjärtat slog och bebisen hade armar och ben och hade växt till och med lite mer än vi trott. Den här gången fick jag också träffa en så fin läkare, till skillnad från sist jag var på gynakuten. Hon tog sig tid och pratade med snäll röst och ritade en bild över hur blödningen låg i livmodern och försäkrade mig om att det inte var någon fara. Hon hade precis varit på en ultraljudskurs och fått lära sig att när ett foster mäter över en centimeter och har ett pickande hjärta så är missfallsrisken 0,5 procent. Bulten mätte över fyra centimeter.

Sedan blödde det lite till varje dag, fram till i natt. Det var ingen fara, läkaren sa att det skulle blöda. Men i natt blödde det inte längre lite, utan plötsligt mycket. Jättemycket. Jag blödde igenom tre bindor på ett par minuter och fick panik när det kom ut handflatsstora levrade klumpar.

Men det gjorde inte så ont, så jag tänkte att det nog kanske ändå… Och jag såg ju ingen bebis i blodet.

Jag sov ingenting i natt. 

I morse åkte vi till Halmstads sjukhus och hängde på låset till kvinnokliniken. Som hade julstängt. Gick till vanliga akuten i stället och de ringde på gynjouren och jag fick träffa en läkare som inte var snäll på rösten. Som konstaterade att ”här finns inget foster” och att jag måste ha blött ut det. Och att jag nog inte märkt det, eftersom ”fostret bara var en centimeter”. Fast jag sa till henne att det var nästan fem centimeter förra veckan och att jag redan sett honom på bild, med armar och huvud och allt. Hon var hårdhänt och det gjorde ont och hon kollade med både vaginalt och utanpåultraljud. Och sa att där inte var något. Att det bara var levrat blod och ”rester”.

Sedan rekommenderade hon att jag blev inlagd med abortpiller för att få ut allt. Eller att jag kunde åka hem och vänta och ta det i Göteborg.

Jag åkte hem, till svärföräldrarna, och väntade. Jag väntar fortfarande på att det ska sätta igång. Ensam i ett rum, medan de andra kollar Kalle Anka. För jag orkar inte vara där ute där julafton är.

Och jag är så väldigt väldigt ledsen i mina blodiga gravidbyxor. Han skulle ha blivit lille-lillebror.

Hej, jag skulle preciiis försöka sova för natten när det slog mig att jag skulle blogga om nyårslöften. Här är några sluddriga snabba ord om det:

Jag tycker väldigt mycket om nyårslöften och att känna att nya vanor och möjliga förändringar kan rulla in. Men av någon himla anledning har jag inte tänkt på löften för 2020.

Men okej, förra året tror jag att jag lovade att få koll på vad tusan vi spenderar (alla) våra pengar på, fixa en hushållsbudget (jag och Nils har gemensam ekonomi) samt komma igång med ett månadssparande. Det har jag/vi gjort, men det där med kollen och budgeten fixade jag/vi först förra månaden, så det är väldigt nytt.

Mitt löfte för 2020 är att hålla den nya budgeten och således kunna spara mer än i dag och då placera de pengarna utanför vår vanliga bank. Och när bolånet inte längre är bundet, mot slutet av 2020, flytta alla våra bankärenden till en annan bank, för jag är liksom inte så glad i den vi har. Känner att Länsförsäkringar vore något för oss, gillar tanken på kooperativt.

Annars har jag faktiskt en litet bokidéembryo i mig och det vore väl själva satan om jag inte åtminstone försökte mig på att förverkliga det jag har fått för mig är det jag borde göra: skriva något längre. Så det får bli mitt andra löfte: ge mig tid, regelbundet, för att försöka skriva ut embryot till åtminstone ett bokfoster under 2020.

 

2016 inleddes med att vi lärde känna nya Ben, Ben som hörde och inte hade ont i öronen längre.

Jag och Bossa gick på hundmässa med Cathrin och Line. Minns detta som en riktig pangdag. Hängde länge i taxhörnan.

Och jag och Kajsa testade vingarna med vårt företag och bestämde att vi behövde åka på inspirationsresa till Kusamautsällningen på Louisiana. Matthew följde med.

Jag och Nils bilade ner till Hamburg och jag var så jävla peppad på semester med Nils efter att den jobbiga perioden med Bens öron och sömn äntligen var till ända. Givetvis blev jag febersjuk dag 1 på resan, men det blev bra till slut ändå. Såg livets konsert: Tame Impala på Großmarkt.

I mars bodde min kompis och kollega Matthew i vår källare, för han var mellan lägenheter och då vill man ju ställa upp. Han är från USA, vilket märktes på the condiments. Han skulle stanna en, max två veckor, tror jag, men det blev ungefär sex och det blev nog lite för mycket för att vår vänskap skulle lämnas helt opåverkad. Nu när jag läser om den här tiden kastas jag tillbaka till den här kvällen. Herregud vilken … Den killen (22-åringen) fick sedermera ett chefsjobb på min gamla reklambyråarbetsplats. Go figures.

På våren sa jag och Kajsa upp oss väldigt hastigt och lustigt och gick från att ha löner till att … inte ha det. Men vi hade tillförsikt!

Och Ben fyllde tre och fick en pruttmaskin

På sommaren skallade Ben mig så att jag fick en fläskläpp och så svalde jag en menskopp med mitt kön. Fy, det sistnämnda var hemskt.

På sommaren hyrde vi ut vårt hus via AirBnB för att kunna betala våra räkningar nu när jag inte hade lön. Det var kämpigt med flängandet till släktingar och allt städande och fixande inför husgäster. Men det gick och vi hittade på mysiga utflykter med barnen, som här till Ängelholms stadspark. En årligt återkommande tradition.

 Jag och Kajsa var i Almedalen också. Jag var moderator för en grej som Hanna ordnade. 

I augusti for vi till Berlin på en resa som var bokad och betald då jag fortfarande hade solid inkomst. Wow vad jag vill åka dit igen när jag ser de här bilderna. Bästa staden för familjesemester alla gånger. Det får bli en tur snart. Från och med nästa år kommer det att bli svinenkelt att åka tåg till Berlin, pga direkttåg (som dessutom ska vara supersnabba) Köpenhamn-Hamburg. Gissningsvis borde man kunna lämna Göteborg på morgonen och checka in i Berlin sen eftermiddag.

På hösten åkte jag och Kajsa till Kiruna för Feministiskt initiativs partikongress. Det var megahäftigt, förutom för vårt boende. Vi valde det billigaste vandrarhemmet och den ena bilden visar fettfläcken ovanför Kajsas huvudände och den andra visar lektyren på rummet.

Annat som hände hösten/vintern 2016 var att jag läste en artikel i vilken Babybjörn tipsade om hur man skulle få tillbaka sitt snygga utseende och tappade det lite i deras kommentarsfält. Det resulterade i att jag fick skriva en krönika för dem.

Och så testade jag att självmedicinera mot min PMS. Minns att jag mådde bättre av detta, men jag minns inte varför jag slutade?

Min klimatpåverkan är enorm, liksom den är för alla som bor i Sverige. Det är vi rika som pajat klimatet på bekostnad av de fattiga, som nu betalar priset först. Vi kommer alla att få betala priset, men det är så orättvist funtat att vi som har det bäst och gör mest skit drabbas först några år senare. Senare än de som under risiga förhållanden tillverkat det som vi överkonsumerar som resultat av kapitalismen, som sett till att vi de senaste 40 åren flyttat våra gränser för vad vi tycker att vi förtjänar till ohållbara nivåer. 

Jag vill se en total jävla omställning med krigsekonomi och hela faderullan, men jag fattar att det inte kommer att ske. Jag fattar att mänskligheten måste nå rock bottom för att det ska vända. Himla synd bara att rock bottom i det här fallet är slutet på oss som art.

Jag är lite rädd för att skriva det här, för det kanske är förminskande mot de som lider av PTSD på riktigt, men jag kastas verkligen tillbaka till känslorna jag kände då. Det är på riktigt fysiskt jobbigt att läsa inlägg om hur dåligt Ben sov, hur ont han hade, hur vi kämpade med vården och hur rädda vi var för vad som var fel.

Och att vi nu, fyra år senare, fortfarande kämpar med att få vård och aldrig får träffa en läkare som känner Ben och alltid kastas mellan olika instanser gör mig så ledsen.

Vad fan ska vi göra? Just nu väntar vi på svar på gastroskopin. I går hade Ben så ont i magen att han kved.

Sedan 2015, året jag ska sammanfatta nu, har vi fått kirurgisk behandling av Bens öron, näspolyp och hals, men det var inte på grund av att vi snällt och följsamt gick på BVC och Barnmedicins rekommendationer, utan på egenremittering och oändlig påtryckning, tjat och gråt.

Jag kan inte skriva om alla vändor med vården, det är för mycket och det blir för tjatigt. Men men. 2015 var det och Ben led av smärtor och skulle börja förskolan och jag hade fruktansvärt mycket ångest och sov nästan ingenting. 

Samtidigt pågick ju livet och Bo blev stor och lärde sig att cykla. 

I februari var vi sjuka hela tiden, jag och barnen byggde ett hus av kartong och så brann jag återigen av över ojämställdheten i hemmet.

I mars fick Bo klippa håret hos frisör för första gången och jag blekte mitt hår alldeles själv för första gången. Ben fortsatte ha ont och gråtskrika sig genom nätterna och jag klappade ihop fullständigt på jobbet och vände mig till företagshälsan som skickade mig till en psykolog.

I april sov jag och Cathrin i vindskydd tillsammans med Cathrins hund Knutte. Det var svinkallt och svinmysigt och jag minns så starkt att det var dagen efter vindskyddsövernattningen som jag för första gången reflekterade över ålderstecken i mitt ansikte. Jag vaknade med rynkor som inte slätades ut under dagen. Det var inte jobbigt eller så, men jag minns det som ett starkt ”hepp!”.  

Och så odlade jag massor. Ätbara grejer och småväxter. Den lilla lilla elefantörasticklingen som jag köpte i samband med vindskyddsövernattningen (vi besökte en hönsbytardag på väg till vindskyddet och där fanns det växter) har fram till i dag givit upphov till kanske … 80 nya elefantöron? Har STRÖSSLAT med elefantörasticklingar till vänner och bekanta.

I maj var Ben på semester hos mormor och morfar i Värmland och jag hängde med Bossa helt själv på Liseberg följt av övernattning på Gothia Towers. Fan vad fint det var. Jag och Ben Facetimade och när han kom hem hade vi tvåårskalas och det var mest superbra allting (dagtid, då), men också en del ”arga räkan”. Åh, hade nästan glömt Arga räkan. Jag klippte Ben också, åh herregud så det blev.

30 maj fyllde jag 35 och hade livets födelsedag i Berlin, med Nils, Katten och Knäet. Brunch på numera nedlagda Melbourne canteen, öl på takbar, middag på Santa Maria, pingis på Doktor Pong, det var grejt.  Fick så fint pingishalsband också, som Petra och Matilda skickat med mig på resan.

Efter en sommar som tillbringades i Värmland, Halmstad och hemma i Göteborg kom hösten 2015 och människor flydde för sina liv och allt skulle ordnas av civilsamhället och rasismen visade sitt fulaste ansikte och jag sprang och sprang och sprang och odlade. Och Kajsa och jag fann varandra i en gemensam ångest över vad vi egentligen höll på med hela dagarna och så startade vi Hellbjörn Schedwin, bara för att göra något. Vi jobbade dock kvar på våra vanliga jobb till 90 procent.

Annat som hände på hösten: jag sov fortsatt max fyra timmar per natt, jag klippte Ben igen (någon måste hejda mig) och Bo fyllde fem.

I oktober fick Ben, efter en egenremiss från yours truly, träffa en läkare på Sahlgrenska som konstaterade nedsatt hörsel som ”han nog gått med ett tag” och en trumhinna som är stel. Vätska i minst ena örat och rekommendation om rörisättning. Men det ville inte Capio Lundby (det privata vårdstället som BVC hänvisade till och som konsekvent vägrade ta Ben på allvar) höra talas om. Då tappade jag det.

Ja, och sedan fick Ben rör inopererat i båda öronen och vi fick ett nytt barn. Som började ljuda fram ord, uppskatta musik och framförallt: sova mycket bättre på nätterna. Tänk att tjat, tandagnisslan och gråt kan leda till vård, om än sent omsider.

Vi avslutade året med att bli med bil. Vi som aldrig skulle.

I går rullades en ny hemsida ut som jag och Kajsa gjort. Jag tycker att jag kan berätta om Qjouren Väst på tal om Dumpa din kille, för den grupp av alldeles särskilt utsatta kvinnor som Qjouren Väst vänder sig till får ofta höra sådant.

”Men dumpa honom då”, ”det är väl bara att gå därifrån”, ”sluta knarka”, ”sluta sälj dig” etc.

92 procent av alla kvinnor i missbruk i Sverige har utsatts för våld och den typ av våld de utsätts för är oftare grövre, mer frekvent och i större utsträckning med tillhyggen som trubbiga föremål och vapen, jämfört med våldsutsatta kvinnor som inte är i missbruk. Kvinnor i missbruk säljs också oftare för sexuella ändamål.

Om de här kvinnorna söker vård, skydd eller hjälp möts de ofta av inställningen att ”de först och främst måste sluta knarka”. Alla skyddade boenden utom ett nekar de här kvinnorna plats om de inte först blir fria från sitt missbruk.

Det enda skyddade boendet i Sverige som inte ställer krav på drogfrihet för att den stödsökande ska få skydd drivs av Qjouren Väst. De tar emot folk från hela Sverige och har fem boendeplatser. Till ingens förvåning är de fem platserna i princip ständigt belagda.

Qjouren Väst har stor kunskap om mäns våld mot kvinnor, beroende, psykisk ohälsa och hemlöshet och drivs av övertygelsen att alla våldsutsatta personer behöver få skydd, oavsett livssituation. En övertygelse som de också har stöd för i socialtjänstlagen.  

Qjouren Väst vet att missbruk inte är ett val. Ingen av de kvinnor som Qjouren Väst träffar vill använda droger. Drogerna  är nödvändiga för att stå ut med obearbetade trauman från barndomen. Nästan alla våldsutsatta kvinnor i missbruk som kommer till Qjouren Väst har utsatts för sexuella övergrepp som barn. Behandlar man bara för drogerna så finns traumat kvar.

Den största fördomen vi har mot kvinnor i missbruk är att de får skylla sig själva. De ska bara sluta ta droger eller lämna honom. Dumpa sin kille. Men det är aldrig så enkelt.

Fem platser i hela Sverige, det är vansinne.